Guilty Conscience

 

I onsdags kväll fick jag min dom, för det röda kortet jag drog på mig i söndags. Och det blev som väntat, tyvärr en matchs avstängning. Att killarna klara sig utan mig är det inget tvivel om. Det som däremot är jobbigt är att stå vid sidan om och inte känna kontrollen som jag känner på planen när man spelar. Oftast är det så att situationer som ser ut som livsfarliga beslut OFTAST utförs med total kontroll. Men ibland är dom ju bara rent livsfarliga. Ibland får man så kallat hjärnsläpp!

 

För er som inte vet hur spelare reagerar veckan innan en premiär, så kan jag berätta att det blir jävligt grinigt och ibland helt galna dueller under träningarna veckan innan premiären. Kan ju verka ganska vrickat. Precis lika idiotiskt som vissa kanske tycker om mitt röda kort den sista träningsmatchen, innan dagen med stort D. Faktum är att allas kroppar reagerar olika. Alla vi 22 spelare i truppen reagerar olika när det kommer till situationer där en fysisk och psykisk anspänning blir så påtaglig, som den blir när en ny säsong av Allsvenskan börjar närma sig. Det kan vara trötthet, nervositet, ilska eller bara övertändning som gör att man reagerar som man gör.

 

Genom mina år har jag fått höra om spelare som knappt har kunnat sova, äta eller överhuvudtaget göra något annat än att bara just vara i sina egna tankar. Jag har själv varit en av dom som inte riktigt klarat av att hantera dessa situationer och bränt extremt mycket energi i bara förberedelsen till matchen, vilket resulterade i att när jag väl kom ut på uppvärmningen, så var kroppen och hjärnan helt slut. Jag har t.ex. spelat playstation med mina kompisar samma dag som det är match, vilket inte var helt lyckat. Jag tror nämligen att jag bränner lika mycket energi när jag spelar playstation, som när jag spelar match. Mycket inlevelse och engagemang. Och ibland en och annan inte helt okej svordom. Jag har dessutom alltid varit extremt noga med maten flera dagar innan matchdag och det är jag väl fortfarande, för jag skulle aldrig någonsin äta dålig mat under veckorna när vi har säsong. Men är kanske inte lika hård mot mig själv idag, för jag vet att det stjälper mer än hjälper. Det får inte bli så att maten förknippas med ångest. Men så har jag känt många gånger, för ofta måste vi elitidrottare äta fast att man inte känner någon vidare hunger. Och det är inte alltid så härligt. Men det mest korkade jag någonsin gjort i ett försök till att vara förberedd, var ändå när jag hävde i mig litervis med vatten kvällen innan, för att jag såg att det skulle vara närmre 30 grader när vi skulle spela. Det hela slutade ju såklart med att jag knappt sov en blund utan ägnade hela den natten åt att springa på toa.

 

Det är inte hela världen att göra misstagen, så länge man utvärderar och inser vilka saker som är just misstag. Det jag har lärt mig i takt med att jag har blivit äldre är att ha fokus på matchen, men att ändå försöka att leva som vanligt och att må bra. Känna glädje! För börjar du fokusera på att du måste få i dig exakt rätt mängd mat och vatten, så kommer det istället suga ut energi ur dig, i din egen iver att göra exakt rätt. Och om du till din förskräckelse kanske skulle ha missat något i din förberedelse, så kommer det sätta sig i ditt huvud. När väl dessa tankar börjar äta sig in i din hjärna, då handlar det endast om ren självförstörelse. Och efter matchen eller kanske till och med under matchen, kommer du tro att det var för att du missade att stoppa i dig dina nötter till kvällsmål eller att du drack en dl vatten för lite, som var anledningen till att det inte gick helt enligt planerna. Men i själva verket har du förstört för dig själv långt innan, genom ditt maniska sätt att förbereda dig.

 

Bästa uppladdningen är helt enkelt att göra saker som får dig att må bra och se till att omge dig av människor som ger dig energi istället för att suga ur dig den. Men att kvällen innan match ta det lite lugnare, se till att äta bra och få sova en hel natts sömn om det är möjligt. Jag kan tala om att det var inte var länge sedan jag lärde mig att tänka rätt och visst finns det fortfarande tillfällen då saker och ting sätter sig i mitt huvud också. Vi är ju alla trots allt bara människor!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *