Etikettarkiv: hbk

Lift Your Spirit

 

Nu är bollen i rullning och jag har kommit hem efter matchen. Huvudet känns faktiskt ganska tomt, för de senaste dagarna har min kropp laddat upp för match. Från det, att sedan gå ner civilklädd till omklädningsrummet och försöka peppa och ge råd åt mina lagkamrater kändes minst sagt skumt. Och det känns skit att vi förlorade, för jag tycker vi var värda en vinst idag.

Det stora problemet är att vi endast lyckas kontrollera matchen fram till de sista 20 minuterna, då den sakta börjar glida oss ur händerna. Istället för att öka tempot mot ett tröttkört ÖSK, så tycker jag att vi slår av på takten och låter dom få tillbaka sin energi. Jag tycker dock att vi visar stora tendenser till att vi kommer kunna ha ett mer passningsinriktat spel och större bollinnehav i år. Och det är positivt.

Men jag fick också klart för mig idag när jag stod på läktaren, att det finns personer på Örjans vall, som inte är beredda att hålla med mig. Man får absolut ha skilda åsikter om saker och ting, men redan efter knappa kvarten, började dom gnälla och klaga över hur mycket bättre det var förr. Hur dåliga vi var o.s.v. Dessa personer lät ungefär som min 4 åriga dotter, när hon inte får godis på en torsdag. Och då hade vi ändå skapat en riktigt bra målchans, x antal hörnor och dominerade matchen så långt. Jag hoppas innerligt att vi kan bygga vidare på vårt spel med självförtroende och på så sätt få chansen att bota dom negativa orden som florerar inne på arenan under nätt och jämnt 90 minuter idag. Tillsammans är vi starkare!

Detta är mitt sista blogginlägg för den här gången och jag hade hoppats på att skriva det som en vinnare idag. Men nu tar vi nya tag och kämpar för ett bättre och roligare fotbollsår än 2013. Jag tackar ödmjukast Er som har läst mina inlägg under veckan och lämnar härmed över stafettpinnen till Katarina Karlsson och låter läsare som inte är så fotbollsintresserade få vila ögonen på något annat än bara fotbollssnack.

Väl mött nere på Örjans vall!

 

// Jesper Westerberg

Irreplaceable

 

 

När vi har diskussioner om spelare som vi gillar och inte gillar i laget, så går våra meningar ofta isär. I laget avskyr 99% av alla spelare Pepe. Jag är den ensamma procenten. Jag får ofta försvara mitt resonemang kring att Pepe är en fantastisk fotbollspelare, som vi alla skulle älska att ha i vårt lag. Gillar jag hans filmningar? ABSOLUT INTE! Men det som är så speciellt med honom är att han har en enorm lojalitet till sitt lag och framför allt till sin tränare. Pepe är en soldat och det är inte alltid vackert. Men han gör verkligen allt för att vinna. Och skulle hans tränare Carlo Ancelotti säga till honom att försöka skada eller provocera en spelare hela matchen, så skulle han göra det oavsett hur hatad han blir. Han är inte som alla andra utan han är en av dom få lirare som finns kvar, som har samma lojalitet som Patrick Viera hade till Arsene Wenger och Arsenal. Och som Roy Keane hade till Sir Alex, men främst till Man United.

 

 

Roy-Keane-and-Patrick-Vieira-2483274.jpgClash of the titans. Roy Keane vs Patrick Viera

 

Matcherna mellan Arsenal och Man United när dessa två gentlemän spelade, var för mig något helt otroligt att se på. Den av dessa två som lyckades dominera den andra, såg också till att deras lag gick segrande ur matchen. Arsenal och United stod och föll med sin ledare på planen under den tiden.

 

Jag är inte riktigt som alla andra när det kommet till att uppskatta spelare. När jag var yngre och satt och kollade på VM -94, var alla mina vänner lyriska över Martin Dahlin, Kennet Andersson och Tomas Brolin. Och visst var dom alla bra fotbollsspelare, men jag satt redan då och uppskattade lirare som Stefan Schwartz, Jonas Thern och Klas Ingesson och kunde inte riktigt förstå att mina kompisar ej kunde se storheten i dessa fantastiska spelare. Jag föredrar fotbollsspelare som jobbar lite i det tysta, men som kanske egentligen är lagets hjärta och själ. Klart att jag också uppskattar ett snyggt mål och läckra dribblingar, men framför allt uppskattar jag lojalitet. Och drivkraften att alltid vilja bli bättre. I med och motgång.

 

Du kan i nästan alla lag, plocka ut två eller tre spelare, som i princip måste vara med för att laget ska fungera optimalt. Det är bara att ta mitt favoritlag Juventus som exempel. Plockar du bort Andrea Pirlo, Stephan Lichtsteiner eller Gianluigi Buffon, så kan jag garantera att det inte är ett lika komplett Juventus längre. Och dessa oersättliga spelare är nästan alltid dom, som inte får de stora rubrikerna i nyhetsflödet. Frågan är om sportjournalisterna inte besitter kunskaperna, som krävs för att se deras “dolda” kvalitéer. De är spelartyper som är extremt lojala mot sina lagkamrater, sin tränare och klubb. Dessa individer är också mer angelägna om att laget ska göra framsteg och utvecklas än att dom själva ska glänsa, samt har enormt höga krav på sin omgivning och sin egen prestation.

 

Om man skulle frågat 100 personer om vilken spelare dom tycker är bäst i ett lag, så kommer 70% av dom svara den spelaren som har gjort flest mål. Och jag säger inte att det är fel, för fotboll går ju trots allt ut på att göra just mål. Men oftast är det inte personen som gör flest mål i ett lag som är den drivande motorn i utvecklingen av laget. Dock tycker jag att vi i HBK har ett undantag där, som bekräftar att det ovannämnda faktiskt ibland stämmer. Och då pratar jag om Mikael Boman! Han är en stor del i att vi som lag utvecklas varje träning. Han är en person som i allra högsta grad, bryr sig mer om andra än sig själv och är extremt lojal mot lagkamrater, tränare och klubb. Därför tycker jag att han är en av våra oersättliga spelare.

 

Ha en härlig lördag kära läsare!

 

 

// Jesper Westerberg

Guilty Conscience

 

I onsdags kväll fick jag min dom, för det röda kortet jag drog på mig i söndags. Och det blev som väntat, tyvärr en matchs avstängning. Att killarna klara sig utan mig är det inget tvivel om. Det som däremot är jobbigt är att stå vid sidan om och inte känna kontrollen som jag känner på planen när man spelar. Oftast är det så att situationer som ser ut som livsfarliga beslut OFTAST utförs med total kontroll. Men ibland är dom ju bara rent livsfarliga. Ibland får man så kallat hjärnsläpp!

 

För er som inte vet hur spelare reagerar veckan innan en premiär, så kan jag berätta att det blir jävligt grinigt och ibland helt galna dueller under träningarna veckan innan premiären. Kan ju verka ganska vrickat. Precis lika idiotiskt som vissa kanske tycker om mitt röda kort den sista träningsmatchen, innan dagen med stort D. Faktum är att allas kroppar reagerar olika. Alla vi 22 spelare i truppen reagerar olika när det kommer till situationer där en fysisk och psykisk anspänning blir så påtaglig, som den blir när en ny säsong av Allsvenskan börjar närma sig. Det kan vara trötthet, nervositet, ilska eller bara övertändning som gör att man reagerar som man gör.

 

Genom mina år har jag fått höra om spelare som knappt har kunnat sova, äta eller överhuvudtaget göra något annat än att bara just vara i sina egna tankar. Jag har själv varit en av dom som inte riktigt klarat av att hantera dessa situationer och bränt extremt mycket energi i bara förberedelsen till matchen, vilket resulterade i att när jag väl kom ut på uppvärmningen, så var kroppen och hjärnan helt slut. Jag har t.ex. spelat playstation med mina kompisar samma dag som det är match, vilket inte var helt lyckat. Jag tror nämligen att jag bränner lika mycket energi när jag spelar playstation, som när jag spelar match. Mycket inlevelse och engagemang. Och ibland en och annan inte helt okej svordom. Jag har dessutom alltid varit extremt noga med maten flera dagar innan matchdag och det är jag väl fortfarande, för jag skulle aldrig någonsin äta dålig mat under veckorna när vi har säsong. Men är kanske inte lika hård mot mig själv idag, för jag vet att det stjälper mer än hjälper. Det får inte bli så att maten förknippas med ångest. Men så har jag känt många gånger, för ofta måste vi elitidrottare äta fast att man inte känner någon vidare hunger. Och det är inte alltid så härligt. Men det mest korkade jag någonsin gjort i ett försök till att vara förberedd, var ändå när jag hävde i mig litervis med vatten kvällen innan, för att jag såg att det skulle vara närmre 30 grader när vi skulle spela. Det hela slutade ju såklart med att jag knappt sov en blund utan ägnade hela den natten åt att springa på toa.

 

Det är inte hela världen att göra misstagen, så länge man utvärderar och inser vilka saker som är just misstag. Det jag har lärt mig i takt med att jag har blivit äldre är att ha fokus på matchen, men att ändå försöka att leva som vanligt och att må bra. Känna glädje! För börjar du fokusera på att du måste få i dig exakt rätt mängd mat och vatten, så kommer det istället suga ut energi ur dig, i din egen iver att göra exakt rätt. Och om du till din förskräckelse kanske skulle ha missat något i din förberedelse, så kommer det sätta sig i ditt huvud. När väl dessa tankar börjar äta sig in i din hjärna, då handlar det endast om ren självförstörelse. Och efter matchen eller kanske till och med under matchen, kommer du tro att det var för att du missade att stoppa i dig dina nötter till kvällsmål eller att du drack en dl vatten för lite, som var anledningen till att det inte gick helt enligt planerna. Men i själva verket har du förstört för dig själv långt innan, genom ditt maniska sätt att förbereda dig.

 

Bästa uppladdningen är helt enkelt att göra saker som får dig att må bra och se till att omge dig av människor som ger dig energi istället för att suga ur dig den. Men att kvällen innan match ta det lite lugnare, se till att äta bra och få sova en hel natts sömn om det är möjligt. Jag kan tala om att det var inte var länge sedan jag lärde mig att tänka rätt och visst finns det fortfarande tillfällen då saker och ting sätter sig i mitt huvud också. Vi är ju alla trots allt bara människor!

Pose

Efter 3 långa och ganska seriösa inlägg, tänkte jag lätta upp det hela med lite bilder från min dag. Kan väl vara lite kul kanske?!

bild-22

Spelar ingen roll om jag går och lägger mig 21.00 eller 23.30. Jag är ändå extremt morgontrött. Min dotter snor alltid min telefon på morgonen för att kolla på Netflix, vilket innebär att alarmet försvinner ut från sovrummet. Min sambo är dock oftast uppe innan mig med vår lilla son, så hade det inte varit för att hon väcker mig strax innan 08.00 hade jag nog fasen inte vaknat.

bild-23

Min extremt enformiga frukost består av 2 dl lätt kvarg, 1 dl mjölk, 1 dl hallon, 1 skopa protein från Fitnessguru. Idag var den redan gjord när jag kom ner. Lyx! Extremt lättgjord, god och man står sig mycket bra på den.

bild-20

Dags att köra till träningen.

bild-15

Drömmarns port.

bild-21

Här ligger våra rentvättade träningskläder varje morgon som firman Sven, Sven & Bengan fixar. Dom har för övrigt precis fått nytt sköljmedel, så nu luktar vi som gamla tanter. Gott, men kanske inte så vidare manligt och definitivt inte speciellt skräckinjagande. Vi får hoppas att dom låter bli att tvätta våra matchdräkter med det!

bild-19

Och dagen till ära gratulerar vi Antonio Rojas på 30 årsdagen. Han har insett att han behöver hålla igång rörligheten efter 30 strecket.

1621767_715142945191959_765536021_n

Dagens träningspass var en blandning mellan fotboll och styrka. Ett riktigt grispass som Simon kallar det.

bild-18

En galen Marockan! Men hade det inte varit för den här mannen så hade skadelistan i klubben sett betydligt dystrare ut. Som ni ser så är kön lång och det är inte bara vi som vallfärdar för ett besök hos Simon. Och då syftar jag främst på spelare från andra allsvenska lag.bild-14

Efter träningen drog jag, Boman och Stojan till ett av våra favorithak Spis & Deli. Rekommenderar starkt ett besök och om ni inte redan har testat deras Energi juice så gör det redan i morgon. Jag tar nästan alltid en sådan till maten. Färskpressat när det är som godast!

 // Jesper Westerberg

Remember The Name

 

Igår spelade jag match med vårt U21-lag för första gången sedan avstängningen jag drog på mig förra sommaren. Vi mötte IFK Göteborg som kom med ett riktigt bra lag med spelare som; Nordin Gerzic, Joel Allansson, Hjalmar Johnsson, Malik Mané och Brasilianaren Sobralence. Och utan att på något sätt undervärdera vår trupp, så hade vi ett lag med inte riktigt lika många fullt rutinerade a-lagsspelare.

 

Det som däremot värmer oerhört mycket i mitt hjärta är när jag ser hur unga spelare i vårt lag går ut och fightas och inte är rädda för att misslyckas. Stundtals spelade vi riktigt fin fotboll på en gropig och svårspelad gräsplan. För första gången sedan jag återvände till HBK förra året kan jag känna att det faktiskt finns en framtid som kommer att komma underifrån. Och att det inom en snar framtid kommer att kliva fram talangfulla spelare, som kommer att generera större summor till klubben. Och en enorm värdighet. Jag är beredd att säga att våra talanger i denna matchen överglänste IFK:s ”stjärnor”.

 

Det är såååå kul att se spelare som Max Eggertsson tillsammans med Kristoffer Thydell stå och stundtals dominera på innermittfältet. Samt hur deras frenetiska press biter tag i och trycker ner IFK:s bollskickliga spelare. Det är ett fantastiskt råmaterial Mikael Svensson har att jobba med. Och på tal om Mikael Svensson. Där har klubben gjort ett riktigt fynd! Kan det bli bättre för en ung talang än att bli tränad av en tränare, som vet exakt vad som krävs för att nå hela vägen till toppen. Att kunna få råd, tips och coaching av någon som helt enkelt har varit just på toppen av berget. Magiskt!

 

Under förra året när jag spelade med Micke, så försökte jag suga åt mig så mycket kunskap som möjligt av honom. När vi har en ledig dag mitt i veckan under säsong så brukar jag ofta åka ner till Örjans vall för att köra ett lätt pass i gymmet och ut gå ut på planen och träna lite tillslag och teknik. Och gissa vem jag ofta brukade möta nere på Örjans vall då? Micke såklart!

 

Han var då 37 år och visste kanske egentligen att chansen till speltid var minimal. Han har spelat 23 matcher i Franska ligan, 71 tävlingsmatcher för Southampton och 25 landskamper. Var han mätt och nöjd? Inte en chans! Han ville ständigt utvecklas och jobbade alltid stenhårt. Det är för mig en fantastisk förebild och legendar.

 

Bjuder på en liten videosekvens med KillerMike!

 

 

Här är några spelare att hålla koll på dom närmsta åren;

 

Malkolm Nilsson – Har potential till att nå ut Europa.

 

Alexander Berntsson – Regerar i luftrummet. Har ett bra passningsspel även om det är lite överambitiöst ibland.

 

Felix Albrektsson – Teknisk och frejdig ytter. Är han villig att lägga ner jobbet, så ser vi nog han i Allsvenskan inom några år.

 

Max Eggertsson – HBK:s Gerrard! En isländsk evighetsmaskin.

 

Jacob Ling Vannerus – En stor, stark och snabb forward. Bomans arvtagare?

 

Eric Smith – Jag blir förbluffad varje gång jag ser honom på träningen. Det är en Tim Sparv kopia, för er som minns honom.

 

Gott folk. Vägen är lång för att ta sig till seniornivå. Men om SAMTLIGA av killarna i truppen igår har viljan, disciplinen och passionen samt klarar av det lite ”hårdare” klimatet som väntar dom när dom når A-laget, så kommer vi se en mycket ljus framtid i HBK.

// Jesper Westerberg

Love Is The Answer

Vad är det nu som gör att jag har denna enorma drivkraft till fotboll?

För mig är svaret enkelt. Det är kärleken till sporten! Föddes jag med den? Troligtvis inte. Jag tror den trädde fram när jag såg min pappa spela. Fast egentligen har jag inget direkt minne av att han har spelat. Han har nämligen två totaltfördärvade knän och fick på grund av det avsluta sin karriär tidigt. Han blev dock tränare istället och det är nog därefter mitt intresse för fotboll växte fram, för jag har en massa minnen från olika träningar och matcher som jag har varit med på.

 

Jag kommer ihåg att det fanns en kille i laget farsan tränade som kallades ”Talangen”. En skön bollspelare som jag brukade stå och granska vad han gjorde med bollen och sedan försöka härma. Men det absolut bästa med att vara med farsan på dessa träningar var snacket i omklädningsrummet. Rumsrent? NEJ! Där inne var det inte ”Talangen” som regerade. Det var en annan skön lirare som kallades ”Kotten”. Han hade alltid en stor prilla snus inne och lååångt svart hår och levererade de sjukaste vitsarna efter varandra.

 

Det enda jag egentligen kommer ihåg av farsans karriär som spelare, var när han spelade någon jubileumsmatch. Hela hans gamla lag stod samlade i en cirkel precis som vi alltid brukar göra innan avspark. Men skillnaden på deras cirkel och vår var att dom körde igång en ramsa som måste hörts långt utanför idrottsplatsen. Den gick såhär; – Upp och nicka, sockerdricka, kuken, ballen, Helgevallen, IFK! Den ramsan får mig att skratta än idag. Denna upplevelsen kan jag komma och tänka på när vi står och kör vårt seriösa snack innan avspark i Allsvenskan. Ibland tror jag att det hade behövas lite mer glädje och lite mindre allvar för att prestera bättre. Jag älskar citat och speciellt citat som kommer från Michael Jordan. När en legend som honom säger ”Just play! Have fun!  Enjoy the game!” Då måste man ju fråga sig om det finns någon annan väg att gå för att bli så bra som möjligt.

 

Jag kan ta fotboll på blodigaste allvar, men det är när det är tufft och går dåligt som man fattar hur mycket man älskar denna sport. För vem skulle gå tillbaka till en situation om och om igen efter ett fatalt misslyckande om det inte vore för inställningen att man nästa gång bara SKA klara det och inte känna någon rädsla.  Det är nog just detta som gör att vissa unga och lovande spelare aldrig klarar av att ta nästa steg. För allt kommer inte att gå lätt hela tiden. Min väg till att bli en etablerad allsvensk spelare har haft betydligt fler djupa dalar än höga berg, men det har aldrig någonsin funnits tvivel om vart jag ska.

 

The-Road-To-Success

 

 

// Jesper Westerberg

Sunday Bloody Sunday!

 

Om 6 dagar hade jag stått i spelargången som jag har passerat varje dag nu i 75 dagar. För om det nu olyckligtvis blir så att jag kommer få en avstängning efter gårdagens träningsmatch mot Husqvarna så är det jävligt surt. För jag älskar att spela fotboll. Och jag älskar PREMIÄREN! Men det är inte lönt att lägga någon energi på att gå runt och tjura och ha en otrolig ångest över det nu utan i sådana fall blicka framåt och försöka stötta laget inför vad som komma skall. Det är som jag försökte förklara för en galen sambo när jag kom hem igår efter matchen och nu riskerar att bli avstängd på söndag. Hon är nämligen väldigt engagerad i min fotboll och jag har inte alltid det så lätt efter en match. Hursomhelst så försökte jag förklara att jag liksom inte har någon av eller på knapp. Är det match så är det match. Träningsmatch en månad innan premiären eller en vecka innan spelar ingen roll i mitt huvud. Det är en match och den ska vinnas. Ni fattar. Dessutom gick jag inte in i situationen för att skada utan för att vinna tillbaka bollen och det såg kanske värre ut än vad det var.

I 75 dagar har jag gått förbi och sneglat ut mot planen som vi lämnade förra året efter en makalös vändning i kvalet. Jag kan känna matchatmosfären bara av att titta ut en kort stund. Bilder spelas upp likt en film i huvudet fast mycket bättre. Alla sinnen går igång på en halv sekund och hjärtat hoppar från normal puls till matchpuls direkt. Det är alltid tre stycken helt matchavgörande minnen som dyker upp i huvudet när jag står där och det häftigaste är att allt detta händer inom loppet av 5 minuter i kvalet. Först Stojans makalösa räddning i 50:e minuten på friläget som kunde skickats oss rätt ner i Superettan. Sen det fantastiska målet efter samspel på högerkanten mellan mig och Johan Blomberg där han fullkomligt skickar in ett perfekt inlägg, likt David Beckham. Och där en smygande Mikael Boman dyker upp med huvudet och sådär lite lagom retligt glider bollen in mellan målvaktens ben i det blöta novembergräset.

Cirka 3 minuter senare spelar Fredrik Liverstam bollen till mig. Jag tar med mig den in på deras planhalva, tittar upp och ser luckan. Boman vill ha bollen! Jag tittar ner på bollen, slår till den och redan innan bollen har lämnat min fot vet jag att det är en perfekt passning. Det är ett sådant tillfälle då tiden står still för en stund, allt tystnar och det enda jag kan se och höra är bollen som far genom luften i en perfekt bana och allt avslutas med ett perfekt avslut av Boman.  Jaaaaaa! Vi kommer fira 100 år i Allsvenskan! Är det en saga? Nej, det var vad vi hade jobbat ihop till efter en enormt tuff säsong där vissa räknade ut oss ur högsta divisionen med 5 omgångar kvar. Om det ens räcker. Men vi klarade det tillsammans och den känslan kommer vi alltid att ha med oss.

Så för er som var där. Försök upplev känslan igen, för den var, är och förblir magisk!

 

HBK- Sundsvall Kvalet 2013

 

 

Tillbaka till vandringen förbi spelargången. Efter några sekunder försvinner sekvenserna men känslan sitter kvar när jag går genom korridoren till omklädningsrummet. Det första jag hör när sekvenserna har försvunnit är som varje morgon ljudet av någon som står och drar i träningsmaskinerna i gymmet. En snabb gissning i mitt huvud säger att det är Stojan. Eller egentligen är det ingen gissning. Han tränar och skriker i gymmet varje morgon. Sen ser han ju mer och mer ut som Arnold Schwarzenegger för varje månad som går.

När jag sätter min fot innanför omklädningsrummet kl 9 så möts jag av vår alltid lika glada materialare Sven Strömblad och tänker snabbt. Undra om det blir en vits eller skönsång av honom idag? Mitt huvud bestämmer sig för skönsång. Vi vann ju genrepet igår! Det är ofta så en dag börjar för mig. Att han dammar av någon låt och jag tvingas fundera på om den är egenkomponerad eller det är någon låt från back in the days. Jag lägger av ett leende och hälsar. Sen går jag och hämtar min tvättpåse med träningskläder och sätter mig på min plats. Det dröjer inte många sekunder innan Svens standard kommentar till mig efter matcher dyker upp.

–       Jävlar vad du sprang igår!

Efter en snabb kik på vår whiteboard där dagens träningspass står beskrivet plus några ledord, så byter jag om och beger mig in i gymmet. Där växlar jag några ord med en adrenalinstinn Stojan, som redan har varit igång en timme. Klockan tickar och vid halv 10 är alla på plats och dagen kan börja.

// Jesper Westerberg

Sammanfat.. Nä det blev ett fotbollsinlägg.

Då var dag tre av mitt gästbloggande snart till ända. Hoppas ni inte tycker det är ett allt för tråkigt liv jag lever?

Fotboll

Har kollat Napoli – Arsenal i Champions League här i kväll. Lite synd att Napoli åker ut.. Jag håller visserligen inte på något specifikt lag i Europa utan jag har mer favoritspelare. För mig finns bara ett lag. Jag föddes med gulsvart blod i ådrorna och är uppväxt på Ryavallen i Borås. Även om jag är Elfsborgsfan så är jag också fotbollsälskare i stort så jag tycker självklart att det är kul att det går bra för bollklubben. Jag gick på i stort sett varenda hemmamatch för HBK i 10 år, men så året innan de åkte ner till Superettan så tröttnade jag. Vad är det med fotbollspublik och Halmstad? I alla andra städer är man stolt över sitt lag, man har matchtröja, halsduk, mössa, keps osv i sitt lags färger. Men här i byn verkar det ”fult” att visa vilka man håller på sitt lag? (rätta mig om jag har fel) Nog för att Boråspubliken inte alltid vart den piggaste under de 28/27 åren jag gått på Elfsborgs matcher, men alla är ju stolta över sitt lag och visar det!

Var stolta över ert lag Halmstadbor, och visa det!!

En annan aspekt i mitt val att sluta kolla HBK live är arenafrågan. Eller enligt mig är det inte ens en arenafråga. Har man vart på elitfotboll någon annanstans (Ljungskile osv undantaget) så går man idag och kollar på fotboll på en arena, inte en idrottsplats. Ja, Örjans vall har ett av Sveriges finaste lägen.. Men det är fortfarande en idrottsplats och inte en arena! Jag säger inte att en arena löser allt, Borås Arena lockade de första åren men nu har vi sett ett publiktapp. Minst lika viktigt är arrangemanget och upplevelsen. Där har även Elfsborg en hel del att lära. (Ping även HK Drott btw).

Jag tror att en modern arena på samma plats som Örjans vall, med ett proffsigt arrangemang och en stolt publik som ramar in det hela skulle vara precis vad denna staden behöver! Då skulle till och med en Elfsborgare i exil som jag börja gå på HBKs hemmamatcher igen.

IMG_3249Sittplatsläktaren på Borås Arena, SM-guldmatchen 2012.

Nu ska jag köra lite nattjobb och sen sova.. så hörs vi imorn. // Jonas

 

Ps. I morgon fyller min mamma Berit år. Vad tycker ni man ger sin mor i present när hon fyller 58 år?