Vårupptakt i västerled

Bloggen har gjort det till en småtrevlig vana att korsa Nordsjön så här på vårkanten för att svinga igång sig en smula och nyttja det faktum att de flesta klubbarna har s k vintergreenfee fram till den 1 april. På det viset kan man spela toppbanor för en hygglig peng utan att skicket på banorna är så mycket sämre än några veckor senare.

I år gick färden till Bristol f v b till södra Wales, där det finns gott om läckra linksbanor. Vi passerade med andra ord Ryder Cup-banan Celtic Manor utan att stanna och tog i stället in på Royal Porthcawls Dormy House. Detta innebär att man bor i klubbhuset och intar sina måltider där. Rysligt praktiskt och bekvämt. Att titta ut över Bristol Channel och första hålet när man gläntar på gardinen på morgonen är en lisa för själen, jag lovar.

Royal Porthcawl rankas som Wales bästa bana och det är inte svårt att förstå varför. Det är en pärla, om än ganska svår, dock ej lika omöjlig på våren innan ruffarna börjat växa till sig som på sommaren, då den är nästan ospelbar för medelhandicappare. Bloggen var där med ett gäng sponsorer för några år sedan och 13 spelare lyckades tillsammans sätta sprätt på ett 90-tal bollar!

RPC1

18:e green på superläckra Royal Porthcawl.

RPC2

Inbjudande öppningshål på Royal Porthcawl.

 

Grannbanan till Royal Porthcawl heter Pyle & Kenfig och vi klämde den också under en eftermiddagsrond. Man hade hört massor av lovord och den nämns alltid bland Wales bästa banor, men den blev en grym besvikelse. Inte bara för det faktum att greenerna var djupluftade och hart när oputtbara, layouten var tam och intetsägande bortsett från fem hål insprängda i dynerna. Rekommenderas inte, det finns massor av trevligare banor i krokarna.

P&K1

 

Ett av få hål på Pyle & Kenfig som är värt att minnas.

P&K2

Inga träd växer till himlen på sista nio på Pyle & Kenfig.

 

Om P & K blev en flopp var Pennard strax utanför Swansea en desto trevligare överraskning med sin synnerligen annorlunda layout. Den brukar kallas ”Links in the sky” och det är exakt rätt benämning. Det är en oerhört spektakulär bana där man aldrig har ett plant läge och ett bevis på att golfbanor inte behöver vara långa för att vara svåra. Kräver dock hyfsad kondis, det är upp och ner mest hela tiden, men man förtränger andnöden genom de sällsynt vackra vyerna. Skulle dock inte vilja spela där om det blåser över 7-8 sekundmeter…

P1

Landskapet på Pennard ser kanske intetsägande ut, men bilden ljuger…

P2

Betagande vyer möter en på Pennard, ”Links in the sky”.

 

Fjärde anhalten på trippen blev Burnham & Berrow, som ligger i England och som också har ett fint Dormy House. Klubben ligger också nära flygplatsen i Bristol, vilket inte är fel om man vill tränga in en sista rond på hemresedagen – och det vill man ju!

B & B är en riktig tävlingsbana, som kan suga musten ur vem som helst med sina jobbiga greenområden. Bloggen är beredd att bjuda en blaskig engelsk öl till den svenske amatör som går på sin hcp här om det blåser det minsta, och att banrekordet är 64 slag (från backtees!) känns fullständigt overkligt.

Men om man accepterar att bollarna hoppar lite hipp som happ, och man gör en och annan Hitler (kommer inte ur bunkern) är det en pärla. Kanske platsar den rentav på Bloggens tio-i-topplista?

B&B1

Första hålet på Burnham & Berrow var tufft i 12 sekundmeters motvind.

B&B2

På Burnham & Berrow spelar man mestadels i ett böljande dynlandskap.

 

Med ett självförtroende strax under nollpunkten inleds nu säsongen här hemma, trösten är att det i alla fall inte blir svårare…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *