Bra eller dåligt US Open?

US Open är över för den här gången och det var verkligen inget vanligt US Open.

Banorna, eller rättare sagt hur de sätts upp, är alltid föremål för diskussion. Förr skulle det vara smala fairways, tjocka ruffar och glashala greener, men efter chefsbytet i PGA har det blivit ändring och de senaste åren har det ändrats strategi. Chambers Bay liknade inte något man sett tidigare.

Jag kan erkänna att jag fick lite vibbar av äventyrsgolfen i Tylösand när bollarna inte betedde sig som de brukar på de minst sagt ondulerade spelytorna (där greener och fairways var klippta likadant), men samtidigt var det ju rätt kul att titta på. Men precis som förr var filosofin att par skulle försvaras till varje pris och till slut blev det bara åtta spelare som tog sig ner på röda siffror i slutprotokollet.

Avslutningsdramatiken var det sannerligen inget fel på när Dustin Johnson mer eller mindre skänkte bort segern – eller i alla fall omspelschansen när han treputtade från drygt fyra meter på sista hålet. Hur kunde det hända?

Tja, jag kände faktiskt igen situationen från ett otal gånger på 18:e hålet i Tylösand, visserligen i helt andra sammanhang men ändå. Man har en nerförsputt, sänkning betyder en vunnen tjuga, tvåputt delad pott och treputt torsk. Man vet att putten är snabbare än den ser ut (något har man ju ändå snappat på ett halvt sekel…) och är följaktligen lite försiktig, men likväl rullar bollrackarn drygt en meter förbi hålet och så står man där och darrar, mentalt helt oförberedd eftersom det inte skall gå att treputta från fyra meter. Hur stor är chansen att den går i? Inte stor.

Johnson kunde nog i sin vildaste fantasi heller föreställa sig att behöva sänka en såpass lång retur för att få till omspel och frågan är nu om han sällar sig till olycksbröder som Westwood, Garcia och andra som troligen aldrig kommer att vinna en Major-titel. Förbannelsen är svår att bryta och hur tänker den uppenbart blödige Johnson när/om han kommer i en liknande situation igen?

Men ingen skugga över Jordan Spieth som är världens bäste golfspelare just nu, inte minst en fantastisk puttare som borde göra Henrik Stenson grön av avund.

Stenson har nog – tillsammans med Rory McIlroy – det bästa långa spelet av alla men får bara inte i bollarna under marknivån tillräckligt snabbt. Detsamma gäller egentligen McIlroy, men för spänningens skull är det kanske väl att han inte är lika skicklig med puttern som med drivern..?

* * *

Två Halmstadspelare utmärkte sig också i helgen, dels Ringenäs nyförvärv Lynn Carlsson, som blev fin sjua på Europatouren, och HGK:s Marcus Svensson, som slutade trea individuellt i lag-VM i Japan. En fantastisk prestation! Den killen är sannerligen inte rätt för att skjuta lågt.

Hyfsat gick det också på Challenge Tour i Frankrike för våra tre spelare med Halmstadanknytning eftersom alla i alla fall klarade cuten. Fredrik Andersson Hed var bäst (tillika bäste svensk) med en 24:e plats, Jacob Glennemo var 43:a och Jesper Billing 50:e.

* * *

Slutligen ett filmklipp om hur det går till att tillverka golfbollar:

http://golf.swingbyswing.com/post/119289451439/how-a-golf-balls-made-ok-there-isnt-anything?utm_content=926&utm_campaign=Do_You_Maintain_Your_Head_Position_in_the_Downswing?&utm_source=newsletter&utm_medium=email&utm_term=link-9

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *