Pärlor i Wales

Det var ett tag sedan sist, men nu kör vi igen!

Vintern har Bloggen ägnat åt att utveckla sin sving – vilket borde vara en baggis tycker nog de flesta som sett den – men mängdträningen i kyla, ur och skur har hittills bara resulterat i en besvärlig ryggåkomma som gör svingandet nästan outhärdligt.

Perfekt timat när banorna äntligen öppnat… Lärdomen av detta är långt ifrån ny – lagom är alltid bäst. I alla fall i Bloggens ålder.

* * *

US Masters blev som vanligt en rysare – fast det länge inte såg så ut när unge Spieth drog ifrån. Kul med Willeth i den gröna kavajen eftersom han ser ut att ha just kul på banan. Till skillnad från många andra.

Tre saker man minns mest från tävlingen:

  1. Spieths plötsliga ofokus på tolvan och därpå duffen som vi alla känner igen. Märkligt även om han slog i drickat även i fjol men då klarade sig undan med en bogey. Amerikanen är annars en fin förebild utom i ett avseende: Han spelar på tok för långsamt och skulle må bra av ett och annat pliktslag för att korta ner de evinnerliga diskussionerna med caddien före varje slag. Vad i all världen pratar de om?

 

2. Ernie Els yips-uppvisning på första hålet första dagen. Folk som inte själv haft denna obotliga åkomma tror ju inte det är sant när en världsspelare inte kan få i bollen från några decimeter, men Bloggen vet exakt hur det känns. Brrr…

3. Tre HIO sista dagen på 16:e, varav Oosthuizens var i klass med Tiger Woods berömda chip på samma hål för ett antal år sedan.

* * *

Våren har också ägnats åt en tripp till favoritresmålet (ja, ett av dem…) Wales, som ännu inte gjort Bloggen besviken. Stressfritt, vänliga människor, fantastisk natur, massor av bra banor och lägre prisnivå än i mer tätbefolkade trakter är orsaker till detta. (Det sistnämnda gäller dock inte toppbanorna i Cardifftrakten.)

Fyra banor avverkades, två av dem var önskerepriser, och basen var förlagd till Royal St. Davids alldeles nya Dormy House i Harlech på den något otillgängliga västkusten. Perfekt!

Det totala antalet spelade banor i Wales är därmed uppe i 15 och här följer Bloggens högst informella, personliga 10-i-topp-lista, vilken inte nödvändigtvis innebär att banorna är rangordnade hur bra de är för mästerskapsspel och elitspelare. Och linksbanor har företräde!

  1. Royal Porthcawl. Obestridlig etta hur man än ser på saken. Havsutsikt från alla hålen, som går i olika riktningar och har fin variation. Långt ifrån lätt men ändå värd att spela, utom möjligen för de allra högsta hcp-kategorierna. Visst, det är en riktig ”dyring”, men på för- och eftersäsongerna är det betydligt billigare. Jättefint Dormy House ger pluspoäng.
  2. Pennard. Linkskaraktär fast den ligger 60 meter över havsnivån, obeskrivliga vyer och knixiga, roliga hål. Jobbig att gå, men missa för allt i världen inte den!
  3. Aberdovey. Fin, inte alltför svår, links på västkusten (vi tog tåget dit från Harlech och man kan med fördel även åka direkt från Birmingham airport till klubbhuset). Dynerna skymmer havsutsikten utom på tolvan, ett korthål som är under ombyggnad eftersom en storm raserade hela härligheten. Dormy House beläget åtta meter från 18:e hålets green!

IMG_1306

Till Aberdovey åker man lämpligen tåg. Stationen ligger granne med klubbhuset.

IMG_1277

Att korta par 4-hål inte behöver vara enkla är 16:e på Aberdovey bevis på.

4. Royal St. Davids. En klassisk tävlingsbana som betraktas som en av örikets svåraste med sina 6000 meter, par 69. Ganska generösa fairways, det är längden som är främsta svårigheten. Bara några få procent av alla hcp-spelare når in på ett halvt dussin av par 4-hålen och det är ju inte optimalt. Läcker miljö även om man inte heller här har direkt kontakt med havet. Och har någon kört – eller gått – på en gata med 40 procents lutning? Det hittar man i Harlech!

IMG_1271

16:e utslaget på Royal St. Davids med Harlech Castle i fonden.

5. Conwy. Utmärkt links på den norra kusten, nyttjats för slutkvalet till British Open, vilket borgar för kvalitet. Ändå inte omöjlig att handskas med även för oss dödliga lirare.

6. Nefyn & District.  27 hål och den mest spektakulära banan av alla med sitt läge på en ganska smal klippa. Det är just läget som gör att man bara måste åka hit om man är i krokarna, de flesta golfhålen lämnar en oberörd, en del är rentav usla eller ointressanta. Stora nivåskillnader.

IMG_1242

Första hålet på Old Course i Nefyn, ett idiotiskt golfhål om man ska vara ärlig…

IMG_1243

…men yerna på Nefyn går inte av för hackor.

IMG_1267

Klubbhuset i Nefyn & District håller måttet.

7. North Wales. En högoddsare bland alla kända banor i församlingen, men en pärla för oss som älskar linksgolf. Kort men inte lätt, kan med fördel kombineras med Conwy.

8. Porthmadog. Här kan Bloggen egentligen bara uttala sig om sista nio eftersom tiden inte räckte till en hel runda, men dessa var av hög linksklass. Första nio har mer parkkaraktär – sägs det.

IMG_1240

Porthmadog har nio fina linkshål.

9. Ashburnham. Ytterligare en ganska okänd, men bra, spelvärd links på sydkusten – fast avslutningen inte riktigt passar in i sammanhanget.

10. Celtic Manor Roman Road. Tycker andrabanan på denna ”snobbanläggning” är mer spelbar än Twenty Ten, Ryder Cup-banan 2010, som är i svåraste laget. Roman Road är en bra golfbana som hyste Europatouren under några år. Fast det är ju ingen links…

Också utanför listan:

Pyle & Kenfig. Granne med Royal Porthcawl och given på alla topplistor, men man anar viss lobbyverksamhet här. En klar besvikelse i alla fall för alla i Bloggens grupp med bara några få ”riktiga” linkshål.

Tenby. Inte dålig, men lite intetsägande links, evigheter från civilisationen. Trevligt samhälle dock.

Borth & Ynslas. Ligger nära Aberdovey (fågelvägen…) och kallar sig links, men underlaget är kladdigt som på vilken parkbana som helst.

Prestatyn. Samma omdöme gäller denna bana på norra kusten, men den är ännu tristare och Bloggen kommer faktiskt bara ihåg ett enda hål.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *