Alltid denne Carlander…

Först och främst gratulerar Bloggen Ringenäs GK, som förutom alla sina duktiga tjejer (Lynn Carlsson trea i helgen i Haverdal) nu även fått en vinnare på herrsidan i Per Längfors, som vann motsvarande Nordea Tour-tävling på Skaftö, i konkurrens med bl a hemmastjärnan Marcus Kinhult.

Sedan fick vi än en gång bevittna en härlig avslutning på Europatouren när Rory McIlroy vände och vann Irish Open. Två fenomenala spoonslag avgjorde, det på 16:e betydde birdie och det på sista hålet eagle, samtidigt som värste konkurrenten Russell Knox bara mäktade med bogey och par. Det var klass rakt igenom på sluthålen och kanske är Rory på väg att ta upp kampen om positionen som världsetta med Jayson Day igen.

***

Nu skall det handla om Gunnar Carlander. Igen. Varför undrar kanske många. Har inte han gjort sitt? Jo, förvisso, han spelar inte ens golf längre när ryggen inte vill vara med, men för ett par veckor sedan blev den gamle (78 år) stjärnspelaren plötsligt aktuell igen när han bjöds in att närvara i samband med Korvgolfens upptaktsträff i Tylösand. (Korvgolfen är för övrigt inne på sin 76:e säsong och samlade i fjol 186 spelare över 50 år, vilka spelade 1265 ronder varje tisdag under sommarmånaderna, en fantastisk instution).

Bloggen tycker faktiskt det känns angeläget att berätta spridda delar av Carlanders fantastiska historia för en yngre läsekrets, om inte annat för att visa att det som är självklart i dag inte var det var sisådär 60 år sedan.

I HP blev det en helsida för 20 år sedan (se faksimil nedan) och även i andra sammanhang har hans bravader spridits för en vidare krets, även om huvudpersonen själv aldrig velat göra någon stor affär. GC har alltid hållt en mycket låg profil.

IMG_1361

GC och alla hans kompisar var i princip självlärda och tränade aldrig på en driving range av den enkla anledningen att det inte fanns någon. De spelade sig i form. Efter skolan på lördagsförmiddagen (ja, man gick faktiskt i skolan även lördagar på den tiden!) cyklade man från stan till Tylösand och hann med två 18-hålsvarv på eftermiddagen. På söndagen kunde det bli tre varv till och tränaren Sven Nordström var för det mesta med och höll ett öga på ungtupparna. Fem varv under en helg alltså, men som alla inser var det ingen trängsel på banan…

Ett annat tips för nya golfproselyter är att börja med den svåraste klubban som finns. GC hade i början av karriären bara en järntvåa (som knappt existerar i dag) och den använde han alltså överallt, på tee, från fairway, i bunkrar (”det funkade med lite träning”) och som putter.

Detsamma gjorde en viss Seve Ballesteros ett par decennier senare, fast i hans fall handlade det om en järntrea och träningsarenan var stranden i Pedrena.

Åtskilliga år senare (1981) kopplades Carlander och Ballesteros ihop i en reklamkampanj som kostade den förstnämnde hans amatörlicens i ett och ett halvt år. GC var vid tillfället svensk generalagent för klubbmärket Slazenger och förekom på bild i en helsidesannons tillsammans med den spanske världstjärnan, som också representerade Slazenger. Men se, det gick inte för sig – fast i praktiken hade det mindre betydelse eftersom GC slutat sin aktiva karriär långt tidigare.

Han la faktiskt av golfsatsningen bara 23 år fyllda 1960 eftersom det inte fanns någon framtid inom golfen i Sverige. Proffsgolf fanns bara på andra sidan Atlanten. Men motvilligt erkänner han att det hade varit intressant att komma fram tre decennier senare för att se hur långt han kunnat nå.

För GC var otvivelaktigt ett fenomen som kunde göra vad han ville med klubba och boll och var oerhört svårslagen i matchspel. Kanske har det rentav aldrig fötts en större talang i det här landet, sedan må de heta Stenson, Parnevik eller vad som helst.

Men de hade väl sopat banan med GC? Jo, det är klart, men de resultat GC gjorde med den tidens utrustning går faktiskt inte av för hackor. Södra banans första nio gick han en gång på 29 slag i ett JSM-kval och den banan ser ungefär likadan ut i dag, och på Rungsted var han tio under par i en berömd match mot Henry Longhurst. Till exempel.

GC slog långt, hade de långa järnen som sina favoriter (minns järntvåan) och puttade formidabelt. Då når man rätt långt.

Han fick officiellt  inte spela på banan förrän han fyllt tio (”fast vi tjuvspelade lite innan dess”), men redan två år senare var han i sin första junior-SM-final. Han förlorade den och även den året efter, men vann sedan fem JSM i rad, blev seniorlandslagsspelare vid 15 och vann sitt första senior-SM vid 16 i en minnesvärd final i Tylösand som följdes av tusentalet åskådare enligt tidningsreferaten. Först därefter hade han för första gången 14 klubbor i bagen, alla titlar dessförinnan vanns med åtta av varierande märke. Allt inköpt för egna slantar och GC fick inte ens en krona i bidrag för att spela SM-tävlingar, vilket gjorde att han ibland var tvungen att avstå. Detta trots att han var landslagsspelare!!!

Som sagt, det var andra tider. I dag känns det också som rena utopin att när junior-SM avgjordes i Båstad cyklade GC och hans ständige kompis P O Johansson till spelplatsen med bagarna på ryggen och ett tält på pakethållaren, i vilket de bodde hela veckan. På kvällarna bettade de mot klubbmedlemmar, som snabbt lärde sig att de där Halmstadpojkarna leker man inte ostraffat med.

GC blev tidigt väldigt omskriven i kvällspressen, precis som alla andra s k underbern. Snabbt döptes han till Under-Gunder, vilket var anmärkningsvärt eftersom golfen knappt ens betraktades som en sport på 1950-talet. När GC gjorde lumpen fick han, till skillnad från kompisar som sysslade med andra idrotter, aldrig ledigt för tävlingar, och när han smet en fredag för att deltaga i SM blev det buren. Men kompisarna på luckan larmade kvällstidningarna och när de dök upp med reportrar och fotografer släpptes GC ut…

GC var med i båda de EM-vinnande svenska lagen, men andra gången, i Bryssel, hade han egentligen slutat men lät sig övertalas mot att han fick göra det som en bröllopsresa. Det gick förbundet förstås med på och det blev en veritabel succé, där GC i en annan minnesvärd match besegrade den franske superdivan Lamaze i finalen efter en eagle-birdie-explosion utan dess like.

GC hade ruvat på revansch i flera år efter en förlust i franska mästerskapen och sent omsider fick han den. Lamaze var dock inte sämre än att han erbjöd sig att ur egen ficka (som var rätt rymlig…) betala tre års proffskarriär för GC.

Men det var för sent – eller för tidigt om man väljer att se det så. GC var nygift och hade bestämt sig för att satsa på en betydligt säkrare karriär inom grafikerbranschen.

Han gjorde långt senare några halvhjärtade comebackförsök (nådde bl a kvartsfinalen i SM på hemmabanan 1973), men då svek puttern honom, den klubba som var hans favorit när han härjade som värst Europa runt. Så kan det gå och han är ju långt ifrån den ende som tvingats uppleva detta.

Slutligen den sanna versionen av den skröna som florerat i decennier i golfkretsar – när GC försökte slå över klubbhuset på nionde hålet på södra banan (18:e i dag fast ungefär lika långt).

”Det var P O som slog vad att jag aldrig skulle kunna slå över huset med en driver och en sådan utmaning kunde jag inte säga nej till” berättar GC, som peggade upp och drog till för allt han var värd. Men det är runt 260 meter till klubbhusväggen och sedan skall ju bollen upp ett antal metrar också, så det gick inte trots att träffen var bra.

Bollen rammade en av de pelare som höll uppe taket, och på balkongen satt ett antal förvånade gäster och följde dramat.

Svensk mästare eller inte, GC blev avstängd i ett halvår för tilltaget.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *