Yips-sjukan härjar…

Bloggen har drabbats av yips.

Igen.

Sjukan – för det är det – dök upp för första gången för kanske 15 år sedan. Utan någon som helst förvarning gick det plötsligt inte att slå bollen i hål ens från de kortaste avstånd.

Den som inte drabbats vet förstås inte vad det handlar om, och det är bara att gratulera om du slipper eländet. Men ganska många drabbas, för det mesta låghandicappare eller rentav yrkesspelare.

Expertisen diskuterar flitigt vad det kan bero på. Är det en fysisk eller psykisk åkomma? Ingen vet. Kanske är det en kombination. Men man bli ju fundersam när man inte ens hemma på hallmattan kan slå bollen rakt fram med högerhanden.

I Bloggens – och de flesta andras – fall yttrar det sig som en ryckning i högerhanden i tillslagsögonblicket och bollen kan hamna precis var som helst. Ja, utom i hål då. Det är ganska enerverande och smittar efterhand av sig även på det långa spelet.

Det är ju en klen tröst att även väldigt duktiga spelare drabbas, som Tom Watson, Bernhard Langer och Ernie Els. Eller Tiger Woods som för ett par år sedan inte kunde chippa. Ingen trodde vad de såg när världens kanske bäste spelare genom alla tider plötsligt knappt kunde träffa green från 30 meter.

Yips.

Tillbaka till inledningen. Bloggen provade att greppa puttern som Langer, att låsa fast skaftet vid underarmen och det gick bättre fast känslan var kass.

I desperation testades då att hålla klubban som Chris di Marco, alltså att vända på högerhanden – och vips försvann alla yips-tendenser. Klogreppet kom det att kallas och har med tiden blivit väldigt vanligt på tourerna. Självaste Phil Mickelson använder det på kortputtarna och även unga spelare som Danny Lee och Branden Grace har nappat – utan att ha yips.

Nåväl, golf blev roligt igen och detta grepp har hållt yipsen på avstånd – fram tills nu.

Som en blixt från klar himmel kom ryckningarna tillbaka, värre än någonsin, och där befinner vi oss nu.

Bloggen har googlat på åkomman och en massa tips dyker upp. Även Svensk Golf och Golf World har haft artiklar i ämnet på sistone och något som återkommer hela tiden är att bryta mönstret.

Byt putter, byt grepp, putta från andra hållet. Gör något radikalt.

Så nu går Bloggen igenom hela källarförrådet av putters och ändrar greppet efter i stort sett varje rond. Men inget tycks hjälpa och depressionen sprider sig.

För tillfället har en nästan 50 år gammal centerskaftad Titleist-putter fått förtroendet och det fiffiga med den är att man kan vända på den och putta från vänster om det skulle gå alldeles åt pipsvängen.

Yipsen försvinner nämligen om man puttar från ”fel” håll, men det känns väldigt avigt och både sikte och längdkänsla försvinner, vilket också är mysko.

Men det bara att kämpa vidare och utmaningen är att försöka slå bollen så nära hål att det inte går att treputta.

Hoppet lever.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *