Big five är ett nödvändigt ont

De som bara kollar på de ”riktiga” sändningarna (och inte är nördiga som jag och kollar upp låtarna i förväg) har hört alla låtar sånär som på sex stycken. Värdlandet och Big 5. Och detta tänkte jag diskutera lite, eftersom detta är ett ofta debatterat ämne.

Att hemmalandet är direktkvalificerat ser jag som självklart. Det gör nog de flesta. När man arrangerar en stor tävling som denna så vore det väldigt snöpligt att inte få vara med själva. Jag tycker dessutom att det är bra att tävlingen arrangeras i vinnarlandet. Det gör att det blir olika typer av arrangemang varje år, och att nya länder får möjlighet att vara värdar.

So far, so good.

Då till detta med Big 5. Konceptet skapades som Big 4, men sedan Italien valt att komma tillbaka till tävlingen efter många års frånvaro så utökades det till en femma. Detta är alltså Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Spanien och Italien som är såpåass stora länder, och betalar så mycket av tävlingen, att de får gratisplatser till finalen, och behöver således inte gå via semifinalerna.

Detta ses inte så gott överallt i Europa. Sedan 2013 har Turkiet valt att inte vara med i Eurovision, och en stor anledning till detta är den status som big 5 har.

Jag ser det som ett nödvändigt ont, så länge som dessa fem envisas med att ha det så här. Jag gillar den storslagna show som tävlingen har blivit, och det hade nog varit svårt att ordna utan betydande finansiella resurser.

Visst hade det varit bättre om de kunde betala, men ändå ställa upp på lika villkor som de andra. Men det verkar inte vara aktuellt.

Detta får påverkan även på ländernas egna bidrag. Eftersom de inte behöver klara sig igenom en semi så behöver de inte anstränga sig att hitta en bra låt. Storbritannien har lajat rätt mycket sedan de började få gratisbiljetter, men det har ordnat upp sig lite de senaste åren.

Och även om de satsar seriöst så kan det bli dyrbart att inte vara med i semin. Om man har hört en låt flera gånger så blir den ofta bättre, och för de flesta är finalen enda gången man hör Big 5-låtarna, och då kan det vara för sent. Det kan visa sig på att bara en gång har något av dessa länderna vunnit, Tyskland 2010. Italien kom tvåa 2011, men det var också mycket tack vare ”välkommen-tillbaka-röster”.

Alla sex direktkvalificerade länder har i år rätt bra låtar, btw. De satsar alla på att vinna, och åtminstone Danmark borde ha chansen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *