ESC fick ett bra 60-årskalas

Hej! Efter några dagars påskfirande är jag nu tillbaka på bloggen, fullproppad av godis och redo att fortsätta guida er på vägen till Eurovision song contest i Wien.

Men innan jag fortsätter att recenser låtar från andra länder så måste jag ta upp Eurovisions 60-årsfirande som ägde rum i veckan som gick. Det sändes dock inte live i SVT av någon anledning. De sparade det i stället till påskafton, och det var också trevligt.

Har ni inte sett det så ligger det på SVT play.

För 10 år sedan gjordes ett 50-årsfirande där man skulle rösta fram den bästa låten genom tiderna. Abbas Waterloo vann. Denna gång var det dock ingen tävling, utan bara ett par timmar av gamla goda låtar, framförda av (i de flesta fall) originalartisterna. Och det var skönt tycker jag.

Att jämföra gamla och nya låtar är jättesvårt. Jag tycker att de flesta vinnarna från de första 10 åren är jättetråkiga, men det tyckte man såklart inte då. Och hur jämför man en typisk 80-talslåt som La det swinge med en modern låt som Euphoria? Det går inte, åtminstone inte på ett rättvist sätt. Så därför var jag glad att det nu bara var spelglädje och noll tävling. Trots att det är det som programmet bygger på.

Petra Mede hade fått äran att leda programmet, och hon gjorde det kanonbra, precis som hon gjorde när hon ledde tävlingen i Malmö 2013. Graham Norton är ett proffs han med, men jämte Petra stod han slätt. Hennes manus av Edward af Sillén, i kombination med hennes komiska timing satt perfekt.

Och även artisterna gjorde ett bra jobb. Nästan alla som framträdde var riktigt bra. Undantaget var Dima Bilan. Han framförde både sin vinnarlåt från 2008, och tvåan från 2006. Det lät inte bra. Men annars var det idel proffsiga framträdande, där mina favoriter som levererade bäst var Olsen brothers och Dana International.

Detta program visar på allt som jag tycker bäst om med Eurovision. Bra musik, glädje, öppenhet, förening mellan länderna och humor. Det enda jag saknade var något av det positiva tramset som har varit med genom åren. Det hade till exempel varit fantastistkt att se Dschingis Kahn. Men det får vi helt enkelt spara till 70-årsjubileumet. See you 2025!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *