Krönika: Överraskande – men inte ett dugg förvånande

I min krönika inför Eurovisionfinalen sa jag att det skulle bli den mest politiska tävlingen någonsin, och exakt så blev det. För det finns inget annat sätt att tolka resultatet. Vinnarlåten handlar om hur ryska soldater annekterade och fördrev människor från sina hem på Krim. ”Historisk” är förklaringen, men alla vet att exakt samma sak händer as we speak. Återigen har Putin fått sig besegrad. Inte Sergey Lazarov. Det var Vladimir Putin som förlorade åt Ryssland.
Budskap är vanliga bland Eurovision-vinnare, med exempelvis Dana International 1999, Marija Šerifović 2007 och Conchita Wurst 2014 har alla framfört sina viljor genom musik, och det gick hela vägen. Men jag vill inte bara avföra ”1944” som ett politisk statement. För oavsett vad många säkert tyckte där hemma i sofforna så anser jag inte att låten är dålig. Den är stark, har ett skönt österländskt gung och är oerhört mäktig. Det var det bidrag som gav överlägset mest gåshud när jag hörde det live. Fanns det andra låtar som var bättre? Oh ja! Borde de ha vunnit? Ja, det kan man tycka. Men nu blev det så, och jag kan inte säga ”fel låt vann”.
En annan sak har jag tänkt på. Folk klagar ofta att låtarna i såna här sammanhang är för ytliga (”bara hjärta och smärta”) men sedan när det blir politiskt så funkar inte det heller. Ni klagar när det är för ytligt. i klagar när det är för mycket budskap. Hur vill ni ha det egentligen?
Frans gjorde inte sitt bästa framträdande, men det gick väldigt bra ändå. Hans charm har inte bara tagit Sverige med storm, utan hela Europa, plus Justin Timberlake. En femteplats är oerhört bra, men faktum är att det är en av de sämsta placeringarna Sverige har haft på 10-talet. Men det är mer ett betyg på hur starka vi är i de här sammanhangen.
Australien gjorde ett strålande jobb. Många av dem jag har pratat med här från down under var helt chockade att de höll på att vinna, och det var kul att se deras glädje under kvällen. Som dock försvann extremt snabbt när de helt plötsligt gick från solklar etta till att omöjligt kunna vinna. Det var hårt, men samtidigt har alla aussies varit bland de gladaste här hela veckan, och fortsatte vara så även efter finalen. Härligt att se!
Den största snackisen (förutom vinnarlåten) var dock Polen. Vad hände där!? Tredje flest röster från tittarna. Visst, det är en trevlig låt, men tredje bäst av alla? Go home Europe, you’re drunk.
Och slutligen – vilken fantastisk show! Programledarna var så proffsiga, och med ett fantastiskt manus av Edward af Sillén, där mellanakten ”Love love peace peace” var en av kvällens bästa låtar, så måste jag säga att detta kan ha varit den bästa Eurovision-produktionen hittills.
Nu är min vecka i den här bubblan slut. Det känns väldigt vemodigt. Jag har haft så mycket kul, gjort riktigt roliga reportage och artiklar, snapchatat från allt möjligt och försökt uppdatera bloggen så mycket jag kan. Jag tar med mig så mycket intryck att det så här dagen efter är omöjligt att sammanfatta. Det kommer senare. Men med en massa nya bekantskaper, en helt ny inblick i mitt favoritintresse och ett glädjerus som kommer sitta i länge kan jag nu åka hemåt från Stockholm efter en av de bästa veckorna i mitt liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *