Krönika: Var det en ny Carola som föddes igår?

WEB_INRIKES

Ett av de största genombrotten någonsin i svensk musikhistoria kom i Melodifestivalen 1983 när en ung Carola tog hem alla jurygrupper och fick programledarens och folkets kärlek och blev namnet på allas läppar. I lördags hände något liknande.

Okej, att jämföra Carola med Nano kan kanske kännas väl långsökt. En 16-årig flicka i kycklinggul byxdress som läste Bibeln innan hon gick upp på scen, mot en kille med kriminellt förflutet med en tuff approach. Men när det kommer till musiken så är det just musiken som är det som betyder något, och då kan den mest otippade bli allas idol. Det hände i Malmö 1983 och det hände i Göteborg 2017.

Det var något storslaget som hände i Scandinavium. För en vecka sedan var Nano helt okänd, men redan från första gången man fick höra låten på repen blev det den givna favoriten för såväl pressen och de mest inbitna mellofansen som fanns på plats redan då. Och när lördagens låtar hade framförts så var det nästan lite tråkigt – för man visste hur det skulle gå. ”Hold on” var en så självklar vinnare att det inte var spännande. När de sa att det har slagits röstningsrekord så visste man att merparten av detta hade lagts på bidrag nummer sju. Och jag kan säga redan nu att jag kommer inte protestera om det är denna låt som vi till slut skickar till Kiev.

Men det som var roligt i lördags var att även om det fanns en självklar vinnare så betyder inte det att övriga låtar var dåliga. För det var precis tvärtom. Kanske med undantag från tråkiga Charlotte Perrelli så var samtliga bidrag bra och hade lätt kunnat ta sig vidare, åtminstone till Andra chansen. Utöver Nano så var min favorit Boris Renés funkiga rökare, men man visste att det skulle bli tajt mellan honom och Ace Wilder om finalplatsen. Men även den andra platsen till andra chansen var up for grabs, där dansanta Dinah Nah och coola Adrijana fick se sig slagna av charmen från De Vet Dus högoktaniga skojerier.

Med den höga kvalitén på bidragen så hade de gärna fått återgå till hur det var tidigare, med åtta låtar. Detta minskades till sju per deltävling 2015 för man ville satsa mer på pausunderhållningen från programledarna, och just i lördags märktes det att det var fel beslut. Visst var det lite roligt att se Hasse Andersson göra en metalversion av Änglahund (Hound from hell!) ihop med Mustasch, men annars var nästan pinsamt dåligt från programledarna. Det berodde till största del på manuset, och inte på Clara, David och Hasse. Och jag ska ge dem lite mer tid, för jag tror trots allt att de kan lotsa oss igenom det här bra.

Men tack och lov så är det ju trots allt låtarna som ska stå i centrum, och med en så här bra start så har jag stora förhoppningar på resten av Melodifestivalen 2017.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *