Krönika: En drottning som regerade Malmö och hela sitt rike

Att hålla för trycket, när alla anser att allt utom att vinna är ett nederlag, det är tufft. Alla klarar inte av det. Men det gjorde Mariette i lördags, när hon satte standarden direkt med första bidraget.

Låten i sig är bra, med en bladning av midtempo, powerballad och listpop. Men det som gör att hon tog sig så lätt vidare handlar om mycket mer än text och melodi. Showen var enastående. På plats i arenan sitter man och baxnar, och jag hoppas verkligen att det gick igenom rutan hur snyggt det var, även om de hade sparat in på rökmaskinen jämfört med repen. Koreograferna hade en tydlig idé, och det fungerade.

Men även om man har en välskriven låt och ett snyggt nummer så krävs det ytterligare en sak för att ett bidrag ska gå hem – den som sjunger. Och Mariette är inte vilken artist som helst. Hon kan beröra, engagera och vara sårbar, men utan att spara in på energin eller möjligheten att leverera en sprakande hit.

Dessa tre egenskaper, låt, show och artist, gjorde Mariette till den självklara vinnaren. Stödet i Malmö arena var enormt, och jag gissar att det var så även i övriga landet. Anledningen till att hon ropades upp först var troligtvis att det var så självklart att folk ville ha henne vidare till Friends.

För den andra som gick vidare, Benjamin Ingrosso, märkte man att han har lite kvar till att bli fullfjädrar artist, där nervositeten lyste igenom vid flertalet tillfällen. Men det kompenserade han i stället med en hejdundrande show med dans som visar varför han vann TV 4:s fredagsnöje för ett par år sedan. Nu när han har klarat av sin debut i dessa sammanhang kommer han sätta sin Justin Timberlake-kopia ännu bättre i finalen, det är jag övertygad om.

Oavsett vad Lisa Ajax säger så syntes det på henne att hon var missnöjd med sin placering. Hon hade förväntat sig final, men måste nu ta sig igenom en snårig andra chansen. Desto gladare att gå dit var Dismissed, som med sin ”Hearts align” lyckades med att göra en ännu rökigare queer-version av The Ark än vad till och med Ola Salo själv lyckades med.

Sedan måste jag också, tyvärr återigen, ta upp programmet och ”showen”. Än en gång räddades allt från totalt fiasko av en av programledarna. Förra veckan var det Hasse ”Hellhound” Andersson, och den här veckan var det David ”Pappakroppen” Lindgren. Hans schlagermedley var helt perfekt, med lika stor dos humor som fantastiska sång- och dansinsatser.

Men annars är årets manus så dåligt att det inte går att beskriva. Ja, Hasse pratar skånska och är äldre än de andra två. Vi vet det nu, släpp det! Lågvattenmärket kom dock när några från publiken ”helt spontant” började sjunga tv-licenslåten, med en text om att rösta. Men samtidigt, vilket kanske inte framgick i rutan, så var publiken ”tvingade” att klappa i takt (skärmar visade hur man gör) och de skulle sjunga med i låten. Visst var det kul? Nej, det var det inte. Publiken satt och skruvade på sig, väldigt besvärat.

Det är inte programledarnas fel. De gör det bästa de kan med det material som de har att jobba med. Men som tur är handlar det ju om låtarna, och då ska vi vara tacksam för prins Benjamin, och hela Melodifestivalens drottning Mariette.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *