Krönika: Bra underhållning en lördagsförmiddag i San Francisco

Just nu är jag på semester i USA, och hälsar på gamla kompisar som jag gick på college ihop med. Så, vad gör man då en lördag i San Francisco? Besöker Alcatraz, spanar in Golden Gate-bron eller käkar lunch i Chinatown? Nej, man kollar ju på Melodifestivalen så klart!

Nu är ju i och för sig klockan bara 11 på förmiddagen lokal tid när programmet sänds, så jag ska nog hinna med annat också.

Mina kompisar såg delar av programmet, och det var kul att första låten var det samiska bidraget ”En värld full av strider”. Det var roligt att de fick se en representant för ”the native Swedes”, och de gillade det. Och det gjorde jag också. Låten är inte bättre än senast Jon Henrik var med, och hans jojk var inget speciellt. Men Aninia! Wow, jag blir helt trollbunden, det är något med hennes röst som går rakt in i kroppen.

Förhoppningsvis fick hon ett genombrott där. Det fick även Axel Schylström och Alice, för alla som inte kommer ihåg dem från Idol. Båda deras låtar var bra, och bägge hade gärna fått hoppa upp ett snäpp resultatmässigt. Alltså skicka Alice till andra chansen och Axel till final.

I stället för vem då? Inte Wiktoria. Hennes låt växer varje gång jag hör den. Från början var jag inte särskilt imponerad, men det kan jag säga att jag är nu. Den är inte alls lika bra som fjolårets mästerverk ”Save me”, men jag gillar den i alla fall. Så kanske byta Axel mot team Jon Henrik/Aninia.

Och den som faktiskt hade kunnat få maka på sig är förhandsfavoriten Loreen. För gillade inte låten. Jag har full förståelse för att man vill sända budskap via sin musik, men jag hade förväntat mig att framförallt Loreen var den som skulle kunna kombinera det med att samtidigt ha en riktigt bra låt till texten. Men så var det inte. Någon som spontant kan börja nynna på den? Visst, showen var snygg (men mycket av inledningen kändes snodd rakt av från Sias unga dansare i ”Chandelier”). Men låten i sig var inget speciellt, och i årets starka startfält krävs det något utöver det vanliga.

Och det startfältet, det är nu färdigt. Vi har hört alla bidrag som slåss om att ta hem Melodifestivalen 2017. Och det finns ett par låtar som inte bara har chans att göra det, utan även att placera sig bra i Eurovision. Just nu är min favorit Nano. Det känns som så länge sedan man hörde hans ”Hold on”, men det var bara tidigare den här månaden. Den är modern och har ett sound som man fastnar för direkt. Men bakom honom skuggar Robin Bengtsson, vars låt har skrivits om lite och nu är helt fri från svordomar. ”I can’t go on” kommer bli farlig i finalen. Och sedan har vi det halländska hoppet Mariette, som just med hjälp av hopp hos dansarna är en stark utmanare. Det är också en låt som växer ju mer man hör den.

Utöver dessa tre ser jag ingen låt just nu som borde vinna. Men vem vet, Wiktoria kanske fortsätter att växa på mig de kommande två veckorna tills jag är helt såld.

Men oavsett vem som vinner så tror jag att det kommer bli ett bra Sverige-år i Europa, för det är en riktigt stark samling låtar som slåss om att göra upp där. Och jag kommer stolt kunna tipsa mina amerikanska vänner om att kolla in även Eurovision song contest, en lördagsförmiddag i maj.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *