Sammanfattning av Melodifestival-året

Hej! Det har blivit en liten lång paus här nu sedan senaste inlägget. Och det beror såklart på att det inte händer så mycket i mello- och Eurovisionvärlden just nu. Därför ska jag nu göra sammanfattande inlägg om våren som var.

Jag återkommer också med ett inlägg om mina personliga erfarenheter.

Sedan tar bloggen paus till i höst/vinter, såtillvida det inte kommer något ny stor nyhet som förtjänar ett inlägg.

Men här är de stora grejerna som hände i år, och lite vad jag tycker om det. Jag börjar i Sverige, och imorgon tar jag Eurovision. Senare i veckan eller tidigt nästa vecka går jag in på mitt personliga år.

 

Melodifestivalen

 

Mycket bra musik

Det fanns mycket bra under årets mello, och i varje deltävling fanns det flera bra bidarg. Nano, Robin, Wiktoria, Mariette, Bella&Filippa, De Vet De, Dismissed, flera låtar tål fortfarande att höras om och om igen.

Visst fanns det mindre bra låtar. Sämst i år var Charlotte Perrelli och Sara Varga & Juha Mulari.

 

Fler genrer

Det är roligt att hiphopen har kommit in i Melodifestivalen. Årets bidrag var kanske inte de bästa låtar man har hört, men de banar väg kommande år, då variationen förhoppningsvis kan bli ännu större.

 

Lagom med överraskningar

Några oväntade avancemang fick vi se, liksom några otippade bortfall. Precis som det ska vara. Att Owe Thörnqvist gick till final var rätt kul. Den stora snackisen var dock att inte Loreen gick vidare. I mitt tycke var det rättvist, för jag var inget fan av låten. Men många, framförallt krönikörer, var upprörda. Anton Hagman fick också en rätt tacksam uppgift när han ställdes mot Loreen, eftersom det inkom många proteströster mot henne.

Att två tidigare Eurovision-vinnare är med och tävlar hör inte till vanligheterna, och att det ska gå dåligt för båda får nog ses som väldigt unikt.

 

För lite humorlåtar

De Vet Du stod för årets humornummer, även om Owe var inne lite på den planhalvan också. Men jag hade gärna sett att DVD gick vidare till final, för det behövs lite skoj inslag. Framförallt för att det som var tänkt att vara kul mellan låtarna inte var det så ofta…

 

Bra programledare – dåligt manus

Clara Henry visade att hon är mogen för många fler programledarjobb. Hon var den bästa av de tre, och höll i rodret på ett perfekt sett. David Lindgren var helt okej, framförallt när han fick göra sin grej, sjunga och showa. Hasse Andersson hade dock en tveksam roll, och man skulle skämta om att han är gammal och från Skåne.

Men mycket av det som inte var kul berodde helt enkelt på manusarbetarna. De gjorde ett riktigt dåligt jobb under alla program, och programledarna fick göra vad de kunde med det dåliga material som de fick tilldelat sig.

 

Fruktansvärt dåliga sketcher

Några mellannummer var riktigt bra, som David Lindgrens mellokavalkad och Clara Henrys feministiska Alcazar-låt. Men det mesta var så fruktansvärt dåligt att man nästan ville byta kanal.

I de senare programmen hade de en kostymmakare som hette Zeino. Det var små sketcher där olika mellokändisar medverkade, men det blev aldrig roligt överhuvudtaget. Jobbigt att se.

Men allra sämst var det i finalen. Inledningsnumret hette ”Skaka på den” och gick ut på att man skulle skaka rumpa. Okej. Sedan hade de en låt i slutet som handlade om att din mamma jobbar inte här, så ni måste städa upp själva. VA!? Det var inte kul en enda gång, utan bara så malplacerat. I finalen av Melodifestivalen, årets mest sedda tv-program i hela Sverige, att man där inte kunde göra något bättre, det är bara bisarrt.

 

Härligt oviss utgång

I år måste det ha varit ett av de år där det har varit som svårast att tippa vem som skulle kunna vinna. Ofta brukar det stå mellan två stycken, men i år var de många fler. Flera namn hade lika gärna kunnat ta hem det. Favoriter inför finalen var framförallt Nano och Wiktoria, men där bakom lurade även Jon Henrik & Aninia, Mariette, Robin och Ace Wilder. Det fanns en massa potentiella vinnare, och det roliga var också att nästan alla hade förtjänat att vinna. Därför blev det inte jobbigt spännande med poängen, utan bara härligt spänannde. Det var länge sedan man kunde känna så.

 

Värdig vinnare

Robin hade en riktigt cool låt, en snygg show och sjöng bra. Han hade allt. Det var lite som med Måns Zelmerlöw, att det inte var en enskild sak som gjorde det, utan helheten. En bra låt som vi kunde vara stolta över, och som sedan också slutade på en finfin femteplats i Eurovision.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *