Krönika: Med så bra låtar behöver inte namnen överraska

Under söndagen var det min födelsedag, hurra! Därför var det en del firande både då och i lördags. Jag hann därför inte lägga upp något varken inför programmet eller under igår.

Här är dock min krönika. Jag återkommer ikväll eller imorgon om hela Thorsten Flinck-historien.

 

När årets artister presenterades i november skrev Aftonbladets Markus Larsson att detta var det tråkigaste startfältet sedan Dackefejden. Varför är Robin Bengtsson, Mariette och Anna Bergendahl med igen, varför är det inga med från ”utanför Mellobubblan”?

Larsson är känd för sina småbittra tankar om tävlingen, i kontrast med den uppspeedade kollegan Tobbe Ek på samma tidning.

Melodifestivalens producent Karin Gunnarsson berättade då att de stora överraskningarna i år snarare är på låtarna och inte vilka namn som känns mest spännande. Och precis just så kan man sammanfatta den första deltävlingen. Kanske inte superintressanta namn på förhand – men wow vad de levererade bra låtar när det verkligen gällde!

Jag tillhörde dem som inte hade Robin Bengtsson överst på listan över artister som man såg mest fram emot. Jag kunde också fråga mig varför han skulle vara med igen, bara tre år efter vinsten. För att inte göra bort sig måste han ha ett riktigt bra bidrag om han nu vill vara med så snart igen. Och det hade han! ”Take a chance” var kvällens snyggaste låt, och i mitt tycke bättre än det bidrag han vann med 2017.

Även The Mamas visade att de klarade sig bra på egen hand utan John Lundvik. En folklig framtoning ihop med fantastiska röster är en vinnande kombination. Bara en gång tidigare har samma grupp eller artist vunnit Melodifestivalen två gånger på raken, med Family Four 1971 och 72. Dags för repris? Nej, det tror jag inte, men The Mamas är ett välkommet inslag i finalen.

Malou Prytz stod förra året för en av de största överraskningarna, när hon gick från total okänd 15-åring och direkt in i final. Jag var dock aldrig något fan av låten. När hon presenterades var inte heller hon något toppnamn i mitt tyckte, baserat på fjolårslåten. Däremot har hon gjort mycket bra musik under sommaren och hösten, så därför var det spännande att se vad hon hade att komma med. Och som hon levererade. Den blyga småländskan blir som en helt annat person på scen, med en sån power.

Årets storfavorit har sedan november varit Felix Sandman, och han visade absolut hur proffsig han är. Däremot är jag lite tveksam till om det är just detta vi ska skicka till Eurovision. De senaste åren har vi skickat unga snygga popkillar med ännu snyggare nummer. Det börjar bli dags för något annat nu, och därför var det skönt att han inte gick direkt till final.

Så oavsett hur intressanta namnen var på förhand så visade de i lördags att de hade något att komma med. Det känns väldigt lovande inför de kommande tre veckorna. Att man inte bara kan gå på vilka artister som är med, utan hur mycket de kan överraska med sina låtar. Man måste helt enkelt sitta och kolla, och inte döma ut på förhand. Och det är ju precis så det ska vara. Detta kan faktiskt komma att bli det mest intressanta startfältet sedan Dackefejden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *