Krönika: Inga lucky losers – bara lyckliga vinnare i andra chansen

Det är VM-tider. Inom bland annat skidåkning, men även tennis och andra sporter, finns uttrycket Lucky Losers. Det innebär att några av de deltagare som inte tog några av topplaceringar ändå får en chans för att de var lite mindre dåliga än de andra förlorarna. Jag har aldrig förstått mig på det begreppet, det låter så nedlåtande. Men det behöver inte vara desto mindre sant. De är ju förlorare. Och något liknande har det historiskt sett varit i Andra chansen – men inte i år.

Sedan Melodifestivalen gjordes om 2002 infördes, utöver deltävlingar och final, även ett uppsamlingsheat. De första åren var det mest en teknikalitet, bland annat som ett inslag i ”Söndagsöppet” dagen efter fjärde deltävlingen. Vissa år valde en jury vilka som skulle få extraplatserna i finalen, andra år fick tittarna rösta. Från 2007 blev det en egen deltävling som en del av turnén.

Resultaten för artisterna som har tagit sig vidare på det här sättet har inte varit så lyckade. Man brukar lyfta upp att Robin Stjernberg faktiskt vann 2013. Ja, så var det. Men en seger på 19 år kan ställas mot fem sistaplatser i finalen. Shirley Clamp, Caroline af Ugglas och Felix Sandman tog hem en silvermedalj, Alcazar fick dubbla brons, men ofta hamnar man ofta i mitten eller botten av sluttabellen.

Så, var hamnar då årets framröstade kvartett – Alvaro, Paul, Clara och Klara? Ja, en sak är säker efter att ha sett lördagens tävling. Några losers är det inte tal om här. Årets Mellostartfält överlag har varit ovanligt starkt. Varje deltävling har haft flera potentiella vinnare, och det har helt enkelt inte funnits tillräckligt många direktplatser. De åtta bidrag som har tagit sig till andra chansen var väl värda sina resultat, och många dueller var riktigt ovissa. Inga av deltagarna kan ses som losers. Det var genuin glädje från samtliga vinnare, det gick inte att ta miste på.

Sedan tror jag inte att någon från lördagen kommer att ha med slutstriden att göra. Det skulle i så fall vara den artist som har haft mest buzz den senaste veckan, Clara Klingenström. Hon har berättat som sin jobbiga bakgrund och om hur hon bokstavligt talat fick en andra chans. Hon kan absolut ha känning på övre halvan i slutställningen, men hon kan nog inte rå på Tusse, Saade eller Dotter.

Programmet i lördags var bra – men oerhört spretigt. Det fanns ingen röd tråd nånstans. Det var bra att de presenterade nya klassen av Hall of Fame, men vissa fick medverka, andra fick sina låtar tolkade (Benjamin Ingrosso och Felix Sandman gjorde ett riktigt grymt medley av låtar där Ola Håkansson haft ett finger med i spelet), men ibland hade underhållningen inget med nånting att göra. Varför var Tommy Körberg med? Varför gjorde Shirley och Christer sitt lilla chanson-nummer? Humor fanns det gott om, men ingen samlad tanke.

Jag förstår idén på att alla program ska vara olika. När man inte kan åka på turné så får varje avsnitt i sig självt vara annorlunda. Men det har blivit extremt tydligt hur nivån varierar från vecka till vecka.

Nu är det bara finalen kvar, och vilken final sen! Årets låtar har hållit en ovanligt hög lägstanivå, och likaså finalisterna. Från årets andra chansen kommer kanske inte vår nästa Eurovison-representant, men finalstartfältet kompletterades med fyra härliga akter som alla har sitt berättigande. Glädje, värme och bra musik är det som har varit ett genomgående tema i årets låtar, och med dessa fyra lucky winners fortsätter denna härliga känsla i jakten på årets medaljer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *