Till slut en svensk seger

Först såg jag Sofia Arvidsson förlora på anrika Wimbledon i damsingelns första omgång mot den före detta världstvåan Vera Zvonareva, 6–7, 4–6.
Trots att hon hade övertaget både i tiebreaket i första set och chansen att serva sig fram till 4–1 i andra när misstagen blev för många.
– Men jag hade bestämt mig för att vara aggressiv, spela lite på chans och då blir naturligtvis missarna fler också, förklarade hon efteråt.
– Och ska jag närma mig de allra bästa måste jag lära mig att spela så här.
Sedan blev det från sydvästra London en timme i buss upp till nordöstra London och Sverige–Danmark i damhandboll, där svenskorna tappade 10–8 i paus till 18–21.
Det kan bli en ödesdiger seger i den tuffa gruppen, men man vinner naturligtvis inga matcher om skyttedrottningen Linnea Torstensson på tolv skott gör – noll mål.
Därpå blev det efter ännu en lång promenad, det är bara fågelvägen som vissa arenor ligger nära varandra, bussen från MPC till den jättelika Excel arena i sydöstra London som det tog nästan lika lång tid att promenera igenom som bussresan dit.
Och tänka sig – där blev det svensk seger! För efter att Per Gerell snöpligt åkt med 3–4 mot egyptiern Lachal var den som fixade det naturligtvis den evigt unge Jörgen Persson, 46, som hade full kontroll på matchen mot nigerianen Segun Toriola, 4–1.
– Det var en bra öppningsmotståndare eftersom det blev mycket spel om bollen, vilket jag behöver efter skadan.
I bland rentav lite för mycket när Persson till publikens stora förtjusning bjöd på många publikbollar och sevörda dueller.
– Njae, lite så var det kanske. Men samtidigt gäller det att inte släppa in en sån spelare i matchen, påpekade Jörgen som i morgon har kroaten Andrej Gacina.
– Han är stor och spelar tungt, lite som den gamle Surbek. Därför gäller det att spela snabbt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *