Ett fantastiskt tifo, men sedan…?

IMG_2709Det var upplagt för ett glödhett derby på Falkenbergs idrottsplats mellan Falkenberg och HBK. Det första halländska derbyt i allsvenskan på 35 år och det första någonsin mellan klubbarna.
Det var slutsålt och nytt publikrekord och HBK-supportrarna hade skapat ett mäktigt tifo och intagit ena kortsidan med en massmönstring som stod väl i klass med när storlagen intar Örjans vall.
Men så mycket mer blev det liksom inte – spelarna på planen hade denna varma lördagseftermiddag inte alls förmågan att följa upp det som supportrarna skapat.
Om HBK historiskt sett är storebror och vann matchen på läktaren så var det FFF som vann den på planen.
Ja, visserligen blev det oavgjort, 1–1. Men spelmässigt var det Henke Larssons gäng som ville mest, vågade mest, spelade bäst och jobbade mest.
Trots Jens Gustafssons alla ord om vikten att just löpa mest, vinna flest närkamper, jobba hårdast, våga mest.
Ord som klingade väldigt tomma de första 35 minuterna när HBK inte tycktes vara medvetna om att säsongen hade startat igen.
– Inte alls acceptabelt, konstaterade Jens Gustafsson efteråt.
Nöjd över poängen, den första i år på bortaplan, men väldigt besviken över prestationen.
Och det ska han också vara för det här var inte bra, inte alls bra. Förutom en tiominutersperiod i slutet av första halvlek.
Jag blir bara inte riktigt klok på det hela. Här har spelarna gått och laddat och förberett sig i fem veckor för att ge sig själva bästa möjliga omstart.
Och så blir det – ingenting.
– Jag vill inte förändra startelvan för förändringens skull, sa Jens till mig timmarna innan match när jag undrade om han inte hade önskat att någon eller några spelare utanför den sedvanliga elvan hade tagit kliv tillräckliga för att få chansen från start.
Men kanske är det förändringar för förändringens skull som laget just nu behöver. Bara för att få mer energi, nytt blod. En Baffo på sin rätta plats, det vill säga i mittförsvaret, en Viktor Ljung på vänsterbacken, en Oliver Silverholt som defensiv mittfältare och en Marcus Antonsson på topp där Mikael Boman just nu inte ens är en skugga av sitt forna jag. Utan en skugga av sin skugga.
För något drastiskt måste hända de närmaste matcherna för att HBK inte ska bli fast i bottenträsket. Och helst då även fysiskt i form av en ny anfallare för att vässa konkurrensen, vilket jag också tar upp i krönikan på webben och i tidningen.
Frågan är bara – med vilka pengar då…?
Sedan blev det mer fotboll. Först andra halvlek av Argentina–Belgien i den tredje raka kvarten som kändes som ett enda antiklimax underhållningsmässigt jämfört med all offensiv åttondelseufori.
Och därpå den makalösa kvarten mellan Holland och Costa Rica där vi hittade tillbaka till åttondelarnas magi och dramatik och X-tra allt.
Detta heroiska lilla lag som vunnit allas hjärtan var faktiskt bara några straffar och ett genialiskt målvaktsbyte i förlängningens sista minut från en VM-semifinal.
Nu får vi fyra jättar där, Brasilien mot Tyskland och Argentina mot Holland. Det känns det okej det också…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *