Fotbollssverige har sorg – igen

Jag kände aldrig Klas Ingesson. Jag träffade honom som flyktigast i samband med landslaget och några allsvenska matcher.
Men jag liksom hela Fotbollssverige tyckte oss känna honom ändå.
Han var ju så – äkta! Så genuin. Så unik. Lintotten från landet med den plirande blicken och sin jättelika snusprilla under läppen som alltid sprang mest och aldrig gav upp.
En förebild och kulturbärare som bevisade för alla hur långt man kunde komma med jäklar-anamma och vilja. En fighter som alltid, alltid satte Laget före Jaget och som sedan, i detta egocentriska tidevarv, spred det budskapet även som ledare.
Därför var det inte värdigt att se Klabbe hamna i rullstol i kampen mot sin blodcancer. Medicinerna gjorde skelettet skörare och han bröt både ben och arm.
Ändå reste han sig gång på gång och var fram till för några veckor sedan Elfsborg manager.
Tills kroppen i går besegrade det bultande hjärtat som aldrig skulle ha gett upp.
Klabbe blev bara 46 år.
Och Fotbollssverige har sorg. Igen.
För det är inte många dagar sedan som Brommapojkarnas lagkapten Pontus Segerström också gick bort i cancer.
Och däremellan segnade Lugis Joacim Ernstsson ner i handbollsmatchen mot IFK Kristianstad, men tack och lov – återhämtade sig.
Det är i sådana stunder som bollen blir väldigt, väldigt liten och idrotten oväsentlig.
Samtidigt som den är en urkraft, så viktig. För det var det här som Klabbe och Pontus, näst efter sina familjer och anhöriga, båda älskade och brann mest för. Fram till sista andetaget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *