Miraklet och bragden på Olympia

Jag hade precis börjat skissa på krönikan. Om ett HBK som bara var ett ynka mål från Allsvenskan trots sina spelmässigt två bästa matcher på hela säsongen i kvalrysaren x 2 mot HIF. Om den solklara handsen och straffen som domaren Stefan Johannesson hade blåst HBK på. Om Fredrik Olssons friläge när Matt Pyzdrowski blev hela Olympias hjälte.
Precis då gjorde Jordan Larsson 1–0 och arenan, denna byggarbetsplats och 450 miljonersbygge, exploderade av glädje.
Det var klart. HIF var kvar i Allsvenskan 2017.
Trodde alla.
Men någonstans lyckades HBK-arna, precis som på Örjans vall vid 0–1 och ett rött kort, gräva fram moralen och ta fram den där sista desperationen.
En liten läcker skarv av Fredrik Olsson till en djupledslöpande Andreas Bengtsson som stöp i duell med Bradley Ralani och den här gången kunde inte Johannesson blunda.
Straff.
Fram stegade den 20-årige Marcus Mathisen efter att ha övertalat Sead Haksabanovic att ta den och rullade iskallt in 1–1.
Vilken bragd! Nu skulle det åtminstone bli förlängning.
Trodde alla.
Men inte den där dansken som inte var färdig för dagen utan, uppflyttad till centralt mittfält efter kvitteringen, vände bort och sulfintade bort Johan Mårtensson innan han med sitt livs första mål med vänstern placerade in 2–1.
I matchminut 90!!!
– Och jag som aldrig sett honom skjuta med vänstern tidigare, konstaterade HBK-tränaren Janne Jönsson.
Åtminstone 10 500 på Olympia var i chocktillstånd. De resterande, HBK-arna, jublade och skrek i eufori och trodde inte att det var sant.
Det var det.
HBK hade gjort det igen. För femte gången i rad studsat tillbaka direkt till Allsvenskan efter degradering.
HIF-arna sjönk ihop i små högar på planen, chockade över att på tre minuter ha förvandlats från allsvenska till Superettanspelare. På andra sidan dansade HBK-arna segerdans.
Men på södra stå växte besvikelsen och missnöjet. Det började med några inkastade bengaler och stolar. Sedan vällde ett gäng fega, maskerade, ryggradslösa individer ner för en trappa för att slita tröjan av en 19-åring, Jordan Larsson som de hade älskat bara en kvart innan.
Det var förnedrande. För jävligt att se detta drägg ge sig på egna spelare som gjort allt för sin klubb och vars pappa är en ikon som 24 år tidigare hade skjutit upp HIF i Allsvenskan. Henke själv höll också på att bli inblandad i bråket när han ställde upp för fight innan vakterna (var fanns polisen?) lyckades mota undan det IQ-befriade folket.
Men dörrarna ner till omklädningsrummen och mediacenter var plötsligt låsta i rädslan över att dessa så kallade ”supportrar” skulle ta sig ner den vägen.
Vi fick gå omvägar. Förbi ett tyst omklädningsrum i chock. Till ett med sång och jubel och selfiebilder.
HBK hade gjort det som få trodde var möjligt, men som jag började tro på efter första halvlek i torsdags.
Och laget gjorde det genom att vara bäst i båda kvalmatcherna med ett mod, en löpvilja, en aggressivitet och en kreativitet som vi inte skådat på hela Superettansäsongen.
Medan HIF blev alltmer skärrat.
– I våras vann vi utan att spela särskilt bra. I höst har vi spelat bättre, men inte kunnat avgöra och det är ju det som det handlar om – resultat och att vinna fotbollsmatcher.
– Men i kvalet lyckades vi få ihop båda delarna, analyserade en stolt, lättad och lycklig Janne Jönsson.
Efter att av säkerhetsskäl ha skickats in i omklädningsrummet direkt efter slutsignal fick spelare och ledare sedan springa ut till väntande anhöriga och HBK-supportrar för att fira.
– Men ta av er halsdukar och annat som kan provocera, bad de säkerhetsansvariga på Olympia, där 25 polispatruller utanför arenan försökte upprätta lugn efter sammandrabbningar och stenkastning.
Laget var därför inlåst i två timmar innan de släpptes ut ur arenan och kunde starta bussresan mot Halmstad och den väntande festen på Hotell Scandic Hallandia.
Och efter två liverapporteringar, en från matchen och en från festen, samt krönika och ett antal artiklar till pappret och webben kunde jag med adrenalinet fortfarande pumpande och risk för blodsockerfall efter bara en räksallad och en cola i magen, ett halvt dygn efter avfärden till Helsingborg sätta punkt och stänga datorn.
Och bege mig hemåt i den återigen allsvenska staden Halmstad.

Kommentarer om “Miraklet och bragden på Olympia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *