Krönika: Trygga veteraner går före de unga stjärnskotten

När SVT varje år presenterar vilka artister som ska tävla i vilka deltävlingar kan man börja göra en första tippning om hur det kommer att gå. Då sätter man ofta de mest kända namnen att gå direkt till final. Sedan kommer veckan då man får höra låtarna, se repetitioner och så börjar man ändra sina förutspåelser. Det är något av det roligaste och mest spännande med den här tävlingen, när otippade nykomlingar kommer upp och kända namn faller ifrån.

Vanliga år får vi se många sådana överraskningar – men i år lyser de med sin frånvaro. Arvingarna, Danny, Dotter, Anton Ewald, Charlotte Perrelli, The Mamas och Eric Saade. Om det inte vore för Tusse så hade finalen hittills bara haft artister med flerfaldiga års erfarenhet i tävlingen.

På ett sätt är det inte så konstigt. De uppräknade artisterna har haft väldigt bra låtar, och det är kanske därför som dessa veteraner har valt att återvända. Saade, Saucedo, Ewald och Perrelli hade aldrig kommit tillbaka om de inte trodde på sina låtar.

Men det har inte varit så att bara de gamla vanliga namnen har fått bra låtar, och debutanterna får det som blev över. I år har nykomlingarna varit överraskande starka, med många olika uttryck, som visar på en lovande framtid för tävlingen. Bäst illustrerades detta av Tusse förra veckan, men även nu i lördags blev jag väldigt imponerad. Inte nog med att det var fler rookies än veteraner i startfältet, de flesta av dem var helt okända namn för den stora massan.

Vi kan bortse från Mellodebutanterna Sannex, som stod för den töntigaste låttexten på mycket länge, men Efraim Leo, Lovad och Clara Klingenström presenterades för Sverige. Med inspirationer av Robin Bengtsson, Molly Sandén och en upptempo-Melissa Horn gjorde alla ett gott första intryck, och förtjänade framskjutna positioner.

Men så kom The Mamas och satte stopp för detta. Dessa tre härliga kvinnor är superproffs. De sjunger bäst i tävlingen och har en smittande värme. Men låten? Var den så rolig? Nej, jag tycker inte det. Men den var trygg och stabil, man behövde inte oroa sig för vad som komma skulle. Det fick de publiken att känna, och kunde ta sig till sin tredje raka final (ja, jag räknar dem även i John Lundviks nummer, som de var en så stor del av). Jag hade gärna sett en överraskning med nåt av de nya namnen där i stället, personligen gärna Klingenström.

Eric Saade är också ett gammalt beprövat namn, men honom var det ingen som nådde upp till. Han har i mina ögon och öron det bästa numret i år. Att spara honom till startnummer 28 var ett smart drag. Han är nu tillsammans med Tusse de stora favoriterna i finalen.

Veckans programledare var även de debutanter i sammanhangen, men det märktes inte. Många var nog oroliga för vad Per Andersson skulle hitta på. Skulle det sluta med att han välte dekoren, förolämpade artisterna och tittarna och till slut brände ner hela studion? Japp, precis så blev det – och det var fruktansvärt roligt. Tillsammans med Pernilla Wahlgren höll de helt rätt balans mellan tramset och allvaret. Men framförallt visade de en kärlek till programmet och tävlingen, vilket var det som saknades mest med Timbuktu.

Nästa vecka är det andra chansen, och en chans att få fler debutanter till final. Jag hoppas på de unga stjärnskotten, då det är viktigt för tävlingens framtid. Det behövs en blandning av ungt piggt blod, sida vid sida med stabila veteraner som tillsammans skapar den lördagsfest som vi nuförtiden inte får uppleva själva, utan bara kan se på tv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *