Krönika: Överlägsen seger i den urstarka finalen

Då var Melodifestivalen över för den här gången. Och det kunde knappast avslutas på ett bättre sätt. Ett bra program, grymma låtar, hyfsat spännande omröstning – men ändå till slut en klar segrare.

Förra året var det extremt tajt. The Mamas vann med en ynka poäng mot Dotter – och precis så blev det i år också. Skillnaden nu var bara att dessa inte slogs om segern, utan om tredje- och fjärdeplatsen.

I toppen handlade det i stället om Eric och Tusse. Under juryomröstningen kunde man ana en liten spänning. Dels för att flera länder inte hade lärt sig hur man sätter igång mikrofonen under ett zoom-möte, men också för att poängen fördelades hyfsat jämnt. Inget bidrag blev så överlägset som det kan vara vissa år. Tusse tog ledningen, men aldrig någon betryggande sådan. Cyperns representanter till exempel, de tyckte att Alvaro Estrella och ”Baila baila” vore en bättre Eurovision-representant för Sverige. Någon måste ha smuttat på ouzon lite väl tidigt…

Medan jurygrupperna var splittrade så var svenska folket ovanligt samlade. SVT brukar vänta några dagar med att släppa röstningssiffrorna, men några kom redan på lördagsnatten. Nära tre miljoner röster föll på ”Voices”. Tvåa på den listan var The Mamas ”In the middle”, som bara hade hälften av det.

Men i tävlingen går man inte längre på antal röster. Varje ålderskategori har poängskalor att dela ut, men även där var det överlägsen seger. Alla åldersgrupper, från 3-9-åringarna upp till 75+ gav Tusse sin tolva. När så många unisont tycker att detta är årets bästa låt, så blir det svårt att säga ”Fel låt vann”. Visst kan man ha personliga favoriter, men man får ändå inse att detta är vad svenska folket tyckte förtjänade förstaplatsen.

Programmet i sig har verkligen varierat under våren, och man har kunnat skönja ett mönster i att det har varit riktigt bra varannan gång. Tack och lov var det en sådan vecka nu, och Shima, Måns och Christer gjorde ett fint jobb, med kul inspel, bra mellanakter och ett bra flow. Shima gjorde en cool version av fjolårsvinnaren, Måns kombinerade sina komiska talanger med perfekt artisteri, och Christer fick den hyllning som han är väl värd. Det är tack vare honom som Melodifestivalen har blivit den folkfest som det nu är. Det är nästan skrämmande att titta tillbaka på programmen på 90-talet och se hur det kunde vara. Deltävlingarna är en sak, men framförallt har en annan typ av musik tagits in. Låtar som kan leva längre än de tre minuter de framförs på scen, med artister som folk bryr sig om. Christer Björkman får ofta ta skit för allt som är dåligt med programmet, vilket är högst orättvist då han varken ansvarar för manus, innehåll eller scenografi. Han har de senaste åren, ihop med kommande efterträdaren Karin Gunanrsson, bara haft ansvar för tävlingsupplägget och att ta fram så bra låtar som möjligt. Och så har det verkligen blivit. Året har haft en hög nivå och den urstarka finalen innehöll bidrag där de flesta kunde hitta favoriter, som kommer leva länge på radio och Spotify.

Christer Björkmans insats i Melodifestivalen är nu över. Återstår gör nu bara att med Tusse försöka ta hem Sveriges sjunde seger i Eurovision. Omöjligt är det inte, men det blir en spännande resa. Björkman har förtjänat en tredje vinst efter allt han ha gjort för Melodifestivalen – från den moderna tävlingens födelse 2002 till det episka crescendot med den fantastiska finalen 2021. Tack Christer!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *