Den svarta, svarta natten

I natt är det 25 år sedan som statsministern Olof Palme sköts till döds i Stockholm.
25 år!
Ett kvarts sekel!
Ändå känns det som i går.
Jag kommer nästan kusligt väl ihåg vad jag gjorde när det hände.
Marie Fredriksson hade precis avslutat sin Sverige-premiär på Wa-Waco i Halmstad och nu var det uppsluppen efterfest som gällde. Mat och dryck hade dukats upp och där var Per Gessle och resten av Gyllene Tider-gänget, Lasse Lindbom, Halmstads musikanter, branschfolket och vännerna, samtidigt som en DJ tog över musiken ute på dansgolvet.
Plötsligt hörde jag ryktet som ingen först tog på allvar – Palme var skjuten. Död.
Visst…! I trygga Sverige? Aldrig!
Jag ringde ner till redaktionen och fick det bekräftat.
När jag berättade att det faktiskt var sant avstannade allt.
Det blev alldeles tyst.
Marie började gråta. Och många med henne.
Alla undrade varför? Vår statsminister?
När jag lyckades få ett antal HP – den uppdaterade upplagan – skickade till Wa-Waco fick alla den hemska sanningen svart på vitt.
Ingen var naturligtvis längre festsugen och ute på dansgolvet hade diskjockeyn börjat spela sorgmusik.
Så småningom började alla gå hem.
Själv ringde jag hem till mina föräldrar som naturligtvis undrade varför jag väckte dem mitt i natten. Men när jag bad dem att slå på tv:n förstod de.
Andra fick chockbeskedet när de vaknade på morgonen.
Det var natten när den brutala verkligheten hann ikapp Sverige, landet förändrades och ingenting efter det blev sig riktigt likt. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *