En galet underbar kväll att minnas

Vad är väl en VM-kvalmatch på Olympiastadion i Berlin mer än usel och förnedrande och pinsam och förnedrande och – alldeles, alldeles underbar!!!
Från 0–4 till 4–4 på en halvtimme. Från motorsåg och skampåle och slagpåsar till mirakel och moral och hjältar.
Mot ”omöjliga” Tyskland. I Berlin.
Förra gången som jag fick deleta en krönika var också på Olympiastadion i Berlin när Fredrik Ljungberg i VM 2006 nickade in 1–0 för Sverige mot Paraguay i den 89:e minuten.
Nu fick jag göra det igen. Fast den här gången var det ofantligt mycket större. Ett stycke klassisk svensk idrottshistoria.
0–4 mot Tyskland ska helt enkelt inte gå att hämta in.
Men då, när allting tycktes vara kört, fanns det bara ett håll att köra åt. Framåt. Uppåt. Med Kim Källström (tre målgivande passningar) och Alexander Kacaniklic som naturligtvis borde ha spelat från start i stället för betonggrisarna Wernbloom och Holmén. Och med hög bollpress som stressade tröga tyskar till det ena misstaget efter det andra.
För som Sverige gjorde det sista halvtimmen när vettskrämda gossar för varje mål växte till modiga män och Rasmus Elm tryckte in 4–4 när domaren började titta på klockan.
Då var det stort att ha sett Zlatan trösta landslagsdebutanten Tobias Sana sedan denne några minuter dessförinnan hade missat öppet mål vid 3–4. Så uppträder en lagkapten!
Att analysera denna galenskap till match är ganska meningslöst. Det är bara att njuta av en tisdagskväll i oktober 2012 som för alltid har skrivit in sig i den svenska idrottshistorien.
Jag kan då inte annat än tycka synd om Patrik Rosenholm som i Stockholm Open i tennis gjorde sitt livs match när han slog ut fjolårssegraren Gaele Monfils.
Fel dag för att få välförtjänt uppmärksamhet, liksom…
Själv sitter jag och nyper mig i armen för att se när jag vaknar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *